Sprang på denna bekanta som blev gravid ungefär samtidigt som mig härom dagen. Dök ner i en ordentlig dipp på bara några sekunder. Fan för att stå där öga mot öga med hennes jätte mage, det är ju bara trots allt ungefär en månad kvar för henne. Vara trevlig och låtsas som om att livet är så otroligt bra. Nä fy!

Rosa-orangea flytningar och typ mensvärk idag då. WTF?! Det var ju så förra månaden också vid ungefär samma tid. Vad betyder det här nu då? Det kan inte vara någon nid-blödning, det går bara inte. Det är för tidigt, Blir knäpp!!

Jag börjar märka av hur mycket Andreas längtar nu. Han för det på tal och nämner det titt som tätt. Det kan ju även vara så att han bara vill ha sex men det tror jag faktiskt inte. Det börjar dra ihop sig till ÄL nu i alla fall, vilken dag som helst nu.

Nu har samma släkting som ska få barn nu även tillkännagett att dom har gift sig. Tog mod till mig och grattade dem nu. Har inte velat för att det blir så verkligt då. Det gör ont och är tufft just nu. Mensen är över och jag ska börja ÄL-testa snart igen. Håll tummarn för oss att det tar sig den här gången. Önskar så att jag får ett plus innan 10 juli!

Det är verkligen något riktigt vajsigt med mensen den här månaden! Visst att den varit konstig efter missfallet men inte på det här sättet.

Jag är så trött på alla UL-bilder som profilbilder på facebook. Jag förstår verkligen att man är stolt som ska bli förälder och att man har sitt barn som bild när man blivit förälder. Men för mig och andra i min situation är det otroligt jobbigt att se dessa bilder. De påminner om vad som kunde ha varit och vad som inte längre är.

Igår fick jag hopp om att jag kanske var gravid den här gången, men imorse när jag vaknade hade det hoppet omvandlats till panik. Jag vill inte att det ska vara något den här gången!. Blödningarna är de samma som vid förra graviditeten och den slutade ju katastrofalt. Dessutom har jag inte haft några andra symtom. Jag vill har en sån där mördar graviditet med okontrollerbara kräkningar och tuttar som ingen får röra. Så där låg jag och oroade mig och pratade med Andreas om hur jag kände och han förstod vad jag menade. Oron släppte dock när jag gick upp på toa och insåg att jag inte behövde vara orolig över att vara gravid längre. Så nu hoppar vi upp i sadeln igen, om någon vecka är det dags att leka kanin igen!

Nu är det nog dags för mens tror jag. Det känns så. Värken har börjat komma smygandes och humöret vänder varannan sekund. Ytterligare en bekant har tillkännagett att de ska ha barn. Dom försöker fortfarande men de har 3 gemensamma sedan tidigare och det har inte tagit så lång tid för dem innan. Väntar mig ett plus från deras håll inom några veckor. Bitter? Jag? Nä vart har du fått det ifrån?

Fortfarande ingen mens. Att man aldrig vänjer sig vid väntan. Ju längre tid det tar desto mer börjar man hoppas och ju mer man hoppas desto mer ont gör det när mensen kommer.

Nu börjar det närma sig mens. Får se om det blir någon. Har fått för mig att jag är öm i bröstvårtorna också. Dock inte som förra gången då de var alldeles styva konstant. Nästa månad kör vi stenhårt igen. Det har inte vart så tufft att vänta som jag trodde att det skulle bli vilket är skönt. Däremot så har jag börjat tvivla på om det kommer gå överhuvudtaget igen. This messes with my mind!! Idag är det dessutom bara 10 veckor kvar till den beräknade förlossningen som skulle ha vart. Vissa dagar är tyngre än andra helt enkelt. Om vi hade vart gravida igen så hade jag nog inte reflekterat över sådana här saker.

Hade ÄL liknande flytningar igår så jag gjorde ett Äl-test. Det var possitivt. Så nu är jag förvirrad till max. ÄL-test kan visa positivt vid graviditet också. Om det nu var Äl den reagerade på så tycker jag att den ligger väldigt sent i tiden. Men med tanke på blödningen förra veckan så vet jag inte vad det innebär. Som sagt förvirrad till max. Inget ovanligt i den här djungeln direkt...

Hade en blödning igår. Ingen aning om varför. Mensen är helt knäpp och oregelbunden så jag har ingen aning om när ägglossningen är heller. Det kan vara så att vi har lyckats pricka den och att det här är något tecken på att något är på gång, tanken har slagit mig, men jag vill inte spekulera in i det för mycket. Om det nu skulle vara så så så dyker det upp en bebis i början av januari förhoppningsvis. Jag har ju varit dum och litat på en app till telefonen och inte räknat något själv eller gjort några ÄL-test den här månaden. Klantigt eftersom vi tänkt hoppa över den här månaden. Antar att jag vet om 2 veckor hur det står till.

Det finns en tjej i min bekantskapskrets som blev gravid ungefär samtidigt som jag. Hennes bebis ville dock hålla sig kvar till skillnad från min. Jag är jätte glad för hennes skull självklart men lite bitter är jag. Hon har i alla fall ordentlig mage nu och det gör faktiskt riktigt ont i mig. Jag hade också kunnat vara där om jag haft tur.Men nu hade jag inte det. Inte den här gången. Dessutom har det gått över 100 dagar sedan missfallet. Känns helt overkligt. Det ligger så färskt i minnet fortfarande att jag börjar tro att det aldrig kommer försvinna.

Än har inte mensen kommit. Igår tyckte jag att det skulle vara helt okej om jag blev gravid, idag vet jag inte. Framtiden får visa vad som händer. Fick se UL-bilder på släktingens bebis idag. Sved ordentligt i hjärtat. Även en av de tjejer som jag har haft kontakt med sen missfallet har blivit gravid och hade var på VUL igår och sett hjärtat. Ingen bra dag idag helt enkelt. Men jag har valt själv att inte försöka något den här månaden och jag tror jag mår bättre av det i slutändan.

Känslorna är helt upp och ner numera. Om jag hade fyllt år i December så hade jag tyckt att det var taskigt planerat av mina föräldrar! Känner mig självisk som planerar in en bebis så nära jul. Visst det behöver inte bli något den här gången heller men man vet ju aldrig. Slits i stycken av att vilja, inte vilja, hoppas och inte hoppas. Att det ska vara så förbannat svårt. Dessutom så börjar jag trivas väldigt i klassen och det känns lite tragiskt att kanske behöva hoppa av. Allt är bara olägligt just nu och jag hoppas att mina hjärnceller kan komma fram till en lösning snart!

Rosa flytningar idag. Hoppas på att det är en nidblödning (blödning då ägget fäster i livmodern) och inte mensen som är på gång. Borde inte vara mensen. Det är för tidigt.

En vecka kvar till BIM (beräknad icke mens). Börjar bli nervös och orolig. Vill så gärna att det ska ha blivit något den här gången. Tänk om det inte blivit något. Suck, allt bara går runt i huvudet på mig. Jag har slutat dricka. I alla fall veckorna mellan ÄL och mens. Hoppas tiden går fort och att mensen inte kommer.

Vill att det ska vara mars nu så att jag kan veta om jag blivit gravid eller inte! Det var ju det där med tålamodet ja...

Positivt test igår! Härligt att veta att saker funkar igen efter missfallet.

Första testet i måndags. Inget än så länge.

Ägglossningstesten kom idag! Då börjar vi testa om några dagar då.

Jaha, mensen kom och mensen tog slut. Nu var vi tillbaka på ruta ett igen. Vi tar nya tag och försöker lägga allt bakom oss. Men det är svårt. Det hugger i bröstet så fort jag ser en vagn eller bebis. Det är några runt mig som är i svängen och pratar om det. Jag blir tvungen att gå därifrån. Pallar inte. Har beställt Ägglossningstest för att underlätta vid nästa försök.

Skulle ha vart på UL i dag. Svider lite faktiskt.

Ingen mens inom synhåll än så länge. Inte heller några fler gravidsymtom.

Trodde mensen kom idag på tåget till skolan. Men det gjorde den som tur var inte...

Kan jag ha sån tur att jag är gravid igen? Förra graviditen blev jag så otroligt kissnödig, nu går jag och kissar ungefär en gång i timmen. Jag har även reflekterat över att jag är otroligt trött. Igår ville jag gå och lägga mig vid 20 och fick tvinga mig att vara vaken till 21 i alla fall. Ska vänta till den 7/2 i alla fall innan jag testar.

Pappas kusin annonserade idag att dom skulle på UL. Fick hjärtklappning, ont i magen och blev yr. Var tvungen att ringa Andreas. Fan, det blev bara helt fel. Typiskt! Har fortfarande inte gratulerat, jag klarar det inte. Hoppas att det går vägen den här månaden. Börjar känna mig nervös över att mensen ska komma nu. Det har ju gått strax över 4 veckor så om jag inte är gravid igen så lär den dyka upp snart.

Har jätte ont i höger sida av magen. Från höftknölen ungefär, snett fram mot mitten av tjejmagen. Undra varför. Det känns inte som mensvärk. Har läs tatt man kan få ont i äggstockarna vid ÄL. Hoppas det är ÄL och inte mens.

Kan man känna att man blir gravid? Svärmor säger att hon kände att hon blev gravid när Zarha blev till. Häromdagen fick jag känslan av något speciellt, något fantastiskt. Jag vet inte om det bara var inbillning eller på riktigt. Jag antar att vi märker det om några veckor.

Fick idag redan på ytterligare en bekant som väntar smått.. Grattis, antar jag. Kan inte riktigt glädja mig. Vi har börjat försöka igen. Sa ju från början att vi skulle vänta tills mensen kommit tillbaka, men vi orkar inte, vi vill nu! Har vi tur så prickar vi in det. Idag har jag frusit en massa och varit kissnödig hela tiden. Det var det första jag märkte av, att jag hela tiden var kissnödig. Tror jag läser för mycket in i det för att jag hoppas så. Men det är inte helt omöjligt att faktiskt är som jag hoppas. Men jag borde inte känna av det än i så fall.

Ringde gyn i förra veckan för att boka tid. Får komma dit den 26/1 men jag kunde avboka om jag kände att jag inte behövde tiden längre. Nu har det nog faktiskt slutat blöda helt. Och om jag har tur så har jag ÄL i dagarna. Frågan är bara om man ska utnyttja det och strunta i BM:s rekomendationer. Nu vill man ju på en gång och jag tror inte man kommer vara lika likgiltig vid nästa pluss. Vi hade ju vant oss vid tanken alla redan. Folsyretabletterna intas nu i alla fall och jag mår lite bättre rent allmänt. Tror jag har börjat acceptera del hela ordentligt nu. Har sen missfallet fått redan på 3 st som ska ha barn. Känner mig skapligt utanför!

Nähä det hade det tydligen inte alls slutat. Eller har det börjat igen bara? Mycket förvirrad!

Nu verkar det ha slutat helt. Då var det bara vänta på mensen då så att man kan försöka sig på det igen.

Nu har det nästan slutat blöda. Jag har försökt lägga det bakom mig och förstått att det var något fel på fostret och att jag inte kunde göra något åt det. Jag har fått en chans att göra allt rätt från början. Under hela det här har jag inte ätit mina folsyra-tabletter eller omega3. Jag ska börja med det igen nu. Nu längtar vi efter att få börja om på nytt.

Då så, då var det näst intill över. Igår låg jag i soffan och kunde knappt röra mig. Det började redan när Andreas var på jobbet, så där låg jag själv med mina smärtor. Självklart var det snökaos som drog ut på tiden när han väl var på väg hem. Jag ringde och bara storgrät, kunde knappt få ur mig några ord på grund av smärtan. Jag har aldrig haft så ont någonsin.

Jag slapp störtfloden igår. Än har den inte kommit. Jag hoppas faktiskt att den kommer nu så att jag slipper allt med skrapning och skit. Fick även redan på idag att en släkting ska få barn, 2 veckor innan våran skulle ha kommit. Har mått fruktansvärt och tyckt livet är ruskigt orättvist! Igår kändes det som om alla bara pratade om när vi skulle skaffa barn. Svärmor påpekade att hon ville bli farmor och pappa kommenterade att jag sa att klänningen var tajt. Småsaker hela tiden som påminnde om att något, som en gång varit ett liv, rann ur mig.

Det är självaste julafton och jag har börjat blöda. Fantastiskt vad naturen ska motarbeta mig! Dagen då den stora nyheten skulle tillkännages så börjar det försvinna från mig. Jag ber till högre makter att det håller sig kvar till imorgon så jag slipper störtfloden idag. Min lycka har gått och gömt sig.

Nu är det bekräftat. Fostret lever inte och har varit dött i flera veckor. Enligt VUL så hade det gett upp i v6+3 (nu skulle jag ha varit 11+2) men läkaren trodde det var tidigare eftersom hinnsäcken såg ut att ha vuxit sedan sist. Missed Abotion kallas det tydligen, kroppen fattar inte att den fått missfall och stöter inte bort det döda fostret. Jag har fått tid för skrapning den 29/12. Jag är rädd och nervös. Ska vara där 7.30 och jag har ingen som kan köra mig. Som det ser ut nu så blir det buss. Andreas jobbar så jag kommer även få gå igenom allt själv. Jag vet inte om jag orkar det. Just nu önskar jag faktiskt att det tar sig ut själv. Att det kommer i natt eller något. JAG VILL INTE!! Jag har beställt halsband till mamma och svärmor med "mormor" och "farmor" graverat som kom igår. Det gjorde ont att se dem. De skulle ha blivit julklappar men jag antar att jag får spara dem till ett senare tillfälle.

Än så länge har inget hänt. Det är nu bara imorgon kvar sen får jag äntligen komma till läkaren och få det bekräftat hur det står till. Jag har näst intill blivit religiös på kuppen. Eller jag önskar att jag var det i alla fall så att jag kunde förlita mig på att en högre makt tog hand om allt det här. Jag hade ont i ryggen igår men det kan även ha haft att göra med att jag var ute och gick en massa. Men jag är rädd att det inte var därför. Snälla någon gör så att allt är bra!

Jag har börjat skriva i ett forum nu och får stöd därifrån av kvinnor med samma eller liknande upplevelser. Jag har även läst andras graviditetshistorier och har återigen fått ett litet hopp om att allt kan vara bra. Det finns dom som har blivit tillbakaflyttade i graviditeten flera veckor. Just nu hoppas jag att jag är en av dem. Jag hittar på de mest bisarra anledningarna till att det kan vara som det är. Låt mig få sova tills på tisdag eller låt det bara komma ut. Jag vill inte vänta längre.

Antar att det bara är jag, men överallt kryllar det av lyckliga mammor och gravida kvinnor. Det står barnvagnar i alla hörn och allt som sänds på tv har en anknytning till bebisar. Vilken jävla jul det här blev. Eftersom vi inte har talat om för någon att vi överhuvudtaget har väntat barn så har jag ingen att prata med om det heller. Julen 2009 suger!

Nä det är inte över än. Det är fortfarande kvar i mig. Läkaren som jag träffade i södertälje sa att det fortfarande fanns en chans att fostret kunde komma i kapp utvecklingsmässigt så nu vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Jag var förberedd på att slippa allt det här och så vänds allt upp och ner. Vi bokade en ny tid där den 28 så nu ska jag gå över jul och allt och bara oroa mig. Ringde MVC på vägen hem och pratade med Maria (barnmorskan), Hon tyckte att jag skulle komma på tiden till läkaren här i nynäs som vi bokade in igår. Så på tisdag ska jag tillbaka på ytterligare en kontroll. Har det inte vuxit något då så vill jag nog bara bli av med det. Julen har ju skitit sig hur som hellst. Dessutom var läkaren i södertälje manlig, vilket kändes otroligt fel. Kände mig besudlad och väldigt illa till mods under hela undersökningen. Andreas tyckte vi skulle åka till SÖS istället nästa gång. Jag vill egentligen inte vara någon annanstans än här hemma i nynäs, jag trivs så med alla och känner mig trygg. Det är jobbigt att slussas runt mellan olika läkare. Önskar att det var tisdag redan imorgon så att jag slipper allt det här! Det känns på något sätt som om jag förtjänar det här. Att jag har orsakat det. Jag har ju inte direkt varit följd av tur så varför skulle det gå som jag ville den här gången.

Vi har bestämt att inte vänta till det kommer av sig själv. Jag kommer inte kunna slappna av om jag bara ska gå och vänta och jag vill inte gå och oroa mig vart jag än är. Vill försöka rädda julen lite i alla fall. Jag fick en remiss till södertälje för en andra koll och en skrapning imorgon. Känner mig både nervös och lättad att det kommer vara över snart.

Nu är det över. Eller det har vartit det ganska länge. Var hos läkaren idag och hon kunde inte se någon aktivitet. Graviditeten var inte mer är några veckor gången så hon trodde att den hade dött vid första blödningen... Det blir inget barn i sommar. Jag skulle tro att det är därför jag inte har känt av något, grav-testen har visat positivt eftersom att graviditen ligger kvar där inne. Min kropp har inte fattat att den ska stöta bort det.
FAN!!
Nu är det bara vänta på att naturen har sin gång. Försöker intala mig själv att det är ödet och att det inte var meningen att det skulle bli något den här gången. Det var något som var fel och kroppen sa ifrån. Om 2 månader kan jag vara där igen, dom rekomenderar att man ska låta mensen komma en gång innan man försöker igen. Men jag orkar inte ens tänka så långt. Skit också! Ska tillbaka till MVC vid 3 med Andreas så att vi får prata med någon båda 2. Reda ut vad som ska hända härnäst, om vi ska skrapa bort det eller om vi ska vänta tills det kommer av sig själv eller hur vi ska göra. Jag kan i alla fall inte göra något annat än att gråta.

Bödningen fortsätter, lite mer än igår. Inte direkt orolig ändå, mer less på det och tycker att det kan sluta.

Gaah! Jag blir galen. Nu blöder det igen. Ska jag behöva ha det så här under hela graviditeten?? Min mens skulle nog ha infallit ungefär nu om jag inte väntade barn så det kan ha med det att göra. Trött blir jag i alla fall. Är inte direkt orolig för missfall än i alla fall. Kallelsen till UL kom idag i allla fall, 9/2 ska vi dit.

Nu är det på riktigt, inskriven och klar. Vi gjorde ett gravtest på MVC för att lugna mig lite och för att se att det inte var något annat än en vanlig blödning förut. 9+3 idag, beräknad bebis 10/7 2010!! Alla blodvärden var bra, lika så blodtryck och blodsocker. Frisk och kry. Ska tillbaka på tisdag för att träffa läkaren. Det är tydligen så som förstföderka. Nu känns det på riktigt och jag skulle inte vara orolig över att jag inte kände av något. Bara vara glad. Jag satt och njöt hela mötet, ville inte att det skulle ta slut. Remiss till UL (ultraljud) är skickad så vi kommer väl få en kallelse framåt jan/feb trodde hon. Jag är glad nu!!

Känner fortfarande inte av någonting. Jag behöver inte gå på toa lika ofta längre och jag känner mig inte speciellt öm i brösten heller. Tiden går alldeles för sakta. På onsdag får vi redan på hur det ligger till. Tanken har slagit mig att ta ett test till, köpte ju ett dubbelpack. Vet inte om jag vill veta svaret om det inte är possitivt. Jag inbillar mig säkert. Känns så dumt bara att jag ska må precis som vanligt medan andra mår så fruktanskvärt dåligt. Längtar till på onsdag.

Blödningarna har slutat helt. Jag har till och med vågat gå trosskyddsfri. Har fortfarande den hemska kännslan av att det inte finns något där. Nästa vecka på onsdag får jag veta på riktigt, då är det inskrivning på MVC. Andreas sa även idag att han ville att jag vaccinerade mot svininfluensan mig så snart som möjligt. Han är så söt när han oroar sig sådär.

Nu är det nästan ingenting. Dock har jag fått någon fix ide om att det inte finns något embryo där. Jag har ju inga gravidsymptom alls. Grav-test kan visa possitivt flera veckor efter ett missfall. Är rädd att det kan ha vart så att förra mensen var ett missfall. Det är så ibland, att man inte märker det. (Jag är proffs på missfall efter allt det här). Jag inbillar mig säkert och kommer säkert bli straffad för det senare. Men oron ligger där ändå.

När jag hade ätit lunch mådde jag lite bättre. Blev extremt trött på eftermiddagen, ville bara somna på fläcken. men jag antar att jag ska vara glad för det. Det ska ju vara ett vanligt graviditetstecken. Det har fortsattt i samma anda hela dagen, lätt färgat.

Imorse var det igång igen. Dock var det så lite att jag inte känner mig speciellt orolig. Men jag försöker att ta det lugnt och inte anstränga mig. Tycker även att jag har mått lite illa på förmiddagen, det kan ju bara vara random. 

Inget drastiskt har hänt. Tillbaka på jobbet imorgon. Var ute och gick ringvägen runt + lite till och inte ens då var det speciellt mycket så att jag blev orolig. Känns bra. Jag tar det fortfarande försiktigt med mina förhoppningar, men jag hoppas att det värsta är förbi nu. Känner mig glad.

Status: Tummen upp!
Imorse när jag vaknade var det en fläck stor som en 50öring. Sen dess har jag knappt sett skymten av något alls. Kämpar fortfarande med att inte bli för glad men det är svårt. Är hemma idag med för säkerhets skull, kommer vara tillbaka på jobbet imorgon om det nu inte händer något drastiskt under dagen. Verkar inte behöva något VUL i alla fall.

Det verkar bara bli bättre och bättre. Jag tycker att blödningarna bara minskar. Men jag vill inte ropa hej än. Hoppas så att det är över nu.

Det verkar ha avtagit lite under dagen. Jag har inte haft ont i ryggen alls tror jag. Lite i magen men det kan bero på annat också. Jag kämpar för att inte ta ut någon seger. Men det är svårt, hoppet kommer tillbaka om att det inte är någon fara. Jag vet att det fortfarande kan vända.

Har äntligen fått tag på gyn. Dom säger som alla andra, att jag bara ska avvakta hemma och ta mig in akut om det blir värre. Så nu sitter jag här hemma och avvaktar. Hoppar jobbet idag, Andreas höll med om att jag borde det. Jag mår ju inte bra av det här och kan inte fokusera på något. Tror heller inte att det kan bli värre av att jag är hemma, däremot så tror jag det kan bli det av att vara på jobbet och stressa och bära tungt. Jag håller tummarna. Det är ingen större förändring från igår kväll. Samma mängder och samma färger. Det kan ju betyda gott, men även illa. Förvirrad!

Det fanns inte en skymt av något blod när jag vaknade imorse men efter en halvtimme så kom det färskt droppandes när jag var på toa. Gråten var tillbaka i halsen. Ringde vårdguiden igen. Är så orolig eftersom jag får så ont i ryggen. Dom sa att det kunde vara så men hon rekomenderade mig att ringa till gyn imorgon bitti så att dom fick avgöra och att jag kunde få komma in på en koll. Sist jag ringde gyn var dom så otrevliga. Har ingen lust att ringa dit. Dom sa även på vårdguiden att jag skulle ta mig till SÖS gynakut om det blev värre under dagen. Känns skönt att veta vart man ska i alla fall om något händer. Har vågat mig ut idag i alla fall. Hittills har det varit samma sak varje dag, Mer på morgonen och sedan avtagande under dagen till nästan ingenting på kvällen. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Om det ska vara ett missfall kan det väll bara bli det så att jag får det överstökat. Orkar inte gå så här längre. Mår inte alls bra och jag har redan förvarnat på jobbet att jag kanske inte kommer imorgon. Hoppas att jag kan få tid för ett VUL (vaginalt ultraljud) så att dom kan kolla hur det står till där inne. Är det något knas vill jag bara att dom tar bort det.

I går kväll började det blöda mer än att bara vara rosa men fortfarande inte mycket. Grät hela kvällen. När Andreas kom hem så blev det bara värre och jag grät ännu mer. Fan. Jag ska inte ta ut något i förskott. Allt kan stå rätt till. Ingen vet. Ryggvärken blev värre under kvällen. Det har fortsatt blöda hela dagen. Varken mer eller mindre. Men jag har inte vågat göra något på hela dagen. Jag har bara suttit hemma i soffan. Vågar inte vara någonstans där det inte finns en toalett ifall det skulle börja blöda mer. Börjar få riktgt ont i ryggen. Men har inte speciellt ont i magen. Lite till och från men jag försöker intala mig själv att det bara är inbillning. Jag vill verkligen ha det här barnet!

Hade rosa flytningar imorse. Med små små klumpar i. Kände mig livrädd. Försökte få tag på MVC (Mödravårdscentralen), men det vara bara telefonkö och jag var tvungen att jobba. Hade inte tid att stå där. Jag kom aldrig fram. Kollade på nätet, men det var lika oroande som lugnande. Hemma på lunchen kom jag på att jag kunde ringa vårdguiden. Dom kopplade mig fram och tillbaka och tillslut fick jag prata med en sköterska som sa att det var helt normalt och att jag skulle avvakta hemma. Så länge jag inte hade ont eller störtblödde skulle jag inte vara orolig. På eftermiddagen så började jag få ont i ryggen så som jag brukar få vid mens så återigen blir jag helt galet orolig. Jag hoppas att det bara är spänningar på grund av oron och nervosieten. Jag brukar nämligen göra så strax innan mens, Jag går och spänner mig hela tiden för att förhindra att något kommer ut. Typiskt att något sånt här ska hända precis inför helgen. Jag är så rädd att det är jag som gjort något fel. Jag vet att det inte är så men jag kan inte rå för det.

Jag känner mig så lycklig! Just nu är jag inte ens rädd utan jag bara älskar det!

Jag vill känna av den här graviditetn nu. Jag vill att magen ska börja växa. Jag är så otroligt otålig! Varje sak har sin tid men som med allt annat så kan jag inte vänta. Jag ser till och med fram emot att må illa, jag vet jag är knäpp. Kommer säkert ändra mig när jag väl är där. Men jag vill verkligen bara njuta av det.

Helt otroligt! Jag ska bli mamma! Nu börjar det bli på riktigt. Bokade inskrivning på MVC idag. Längtar efter att få tala om det för mamma! Hon vet inget än. Tror dock att svärmor blir galdare än mamma tråkigt nog. Mamma är som jag, väldigt pesimistisk och orolig för hur allt ska funka. Hoppas att hon blir glad och inte bara undrar hur vi ska få det att gå ihop ekonomiskt. Jag vet att det kommer gå bra och jag älskar min mamma ändå! Längtar tills jag får berätta!

Det kommer gå så långsamt fram till jul! Det har bara gått 4 dagar sen jag fick redan på det och det känns som en hel evighet. Jag vill ju bara berätta för alla. Vet inte om vi kommer kunna hålla oss. Hur döljer man det? Folk man inte träffat på ett tag frågar hur man mår och om det har hänt något nytt. Jag vill inte ljuga.

Jag vet inte om jag har fattat det än. Hänger på gravidsajter all ledig tid och kan inte sluta läsa om hur det kommer utvecklas den närmsta framtiden. Jag är helt såld. Jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott, Andreas påminner mig om det hela tiden, jag bode ta det lugnt med alla planer men helt plötsligt är det helt okej att kolla på barnvagnar och spjälsängar. Kollade lite babykläder också på nätet när jag ändå höll på. Jag älskar det här, jag är såå lycklig!

Det var jätte konstigt att sitta hos svärföräldrarna och låtsas som ingenting. Vi blev bjudna på vin när vi kom dit men självklart sa jag nej. Tanken hade redan slagit mig att det skulle finnas dricka så jag tänkte skylla på att jag hade bilen. Men dom tyckte att jag skullle hämta bilen imorgon, så det kändes lite knäppt. Jag sprudlade av lycka och ville bara skrika ut det. Men vi har bestämt att vi ska vänta till jul. Det blir våran julklapp till alla. Men åh så gott vinet såg ut. Det är bäst att man vänjer sig vid att inte kunna ta ett glas på fredagskvällen. Jag kommer ju ha några alkoholfria månader framför mig. Alla nu som undrade: Ni hade rätt! It's a Baby!

Det var possitivt!! Nu är allt helt upp och ner. Är i chock tror jag. Jag är helt likgiltig. Vi hade inte direkt planerat att det skulle gå så fort, bara hoppats. Vi har ju inte ens försökt. Vad gör vi nu då? Hur ska jag göra med skolan. Ojoj jag vet inte hur jag ska reagera. Fredag den trettonde är inte längre en otursdag för min del! Tror det här kan vara en av de bästa dagarna i mitt liv!

Har fått en del kommentarer på mitt "kryptiska inlägg", det kanske inte var så kryptiskt ändå. Men eftersom jag inte vet något än så ignorerar jag det. Har fått testet nu i alla fall. Det stog att man kan göra det när som hellst så vi ska göra det ikväll.

Fortfarande ingen ordentlig mens. Inte heller något test, men det anade jag nästan. Beställde det ju igår. Det skulle ju vara otroligt om det har gått vägen. Vi har inte ens försökt den här månaden. Tror vi hade sex en gång under den tiden som min ägglossning skulle inträffa. Är vi verkligen så virila? Vi körde på som kaniner förra ägglossningen och var för trötta för att orka den här gången.

Jag har väldigt styva och ömma bröstvårtor. Inte hela brösten som brukar vara ett symtom utan bara bröstvårtorna. Undra om det är något på gång här. Beställde ett graviditetstest idag på apotekets hemsida. Hoppas det kommer innan helgen. Troligen kommer väll mensen psykas igång nu bara föra att oron har övergått i hopp. Det brukar vara så för min del. Vi ska nog göra det på söndagmorgon (testet alltså), det ska tydligen bli tydligare resultat på morgonen med de flesta test. Och jag vill inte göra det på lördag innan jobbet. Vet inte hur jag kommer reagera på resultatet men jag antar att jag kommer gråta hur det än går. Jag brukar gör det när det är känslosamt.

Ingenting idag heller.