Ikväll är det skola igen. Missade dock att jag hade föreläsning på morgonen också men det gör inte så mycket. Den skulle inte vara så lärorik, mest intressant var det sagt. Så jag gråter inga floder direkt. Men kvällslektionen vill jag inte missa, trots att jag är så otroligt omotivera att åka dit. Om jag vill klara tentan, vilket jag självklart vill, så är det viktigt att jag går på lektionerna! Med idag är det bara 5 tillfällen kvar, så jag ska nog stå ut.

Tror faktiskt det är dags att flytta bloggen igen... Tycker inte blogg.se håller måttet! Jag gillar den simpla adressen men det är nog allt. Appen är dessutom riktigt kass! Hade missat totalt att det inte går att kommentera inlägg skrivna från mobilen!! Inte konstigt att det vart så (extra) tyst bland kommentarerna...

Det känns som om jag har lite medvind i alla fall! Idag föll nämligen ytterligare en bit på plats. Jag lyckades få praktikplats på företaget jag ville vara på OCH det finns chans till eventuell anställning när praktiken är slut! Det har varit väldigt tungt nu ett tag och äntligen släpper det tunga bit för bit. Först löste sig dagisplatsen, nu praktiken och snart förhoppningsvis även jobbet.
Jag trodde att jag var nervös inför intervjun igår men det var INGENTING jämfört med idag! Jag mådde så dåligt när jag körde dit, skakade i hela kroppen och höll verkligen på att kräkas. Så dåligt har jag bara mått 2 gånger tidigare i mitt liv och det var när jag hade riktigt nasty bråk med 2 olika vänner.
Jag är så extremt lättad just nu!

Som säkert ingen missat så var det alla hjärtans dag igår. Själv spenderade jag HELA dagen i skolan, åt middag ensam medan resten av kvällsklassen satt vid ett annat bord, mitt dög tydligen inte, och mådde mest dåligt hela dagen. Men jag kom hem tillslut till tända ljus, vin och en film med Andreas. Försöker förtränga att jag inte fick se min son alls igår, inte pussa, krama, sniffa, ingenting. Tisdagar är tunga dagar.
Det jag skulle komma till är att jag verkligen stör mig på allt klagande över denna dag! Visst ska man älska varandra varje dag och visa det lika ofta. Men det är långt ifrån alla som har det så. Jag själv är en VÄLDIGT romantiskt lagd person medan Andreas är raka motsatsen. Varför kan jag då inte bara få EN dag om året då jag kan förvänta mig att min älskling gör något lite extra för mig, och självklart jag lite extra för honom?
Och till alla dom som mot sin vilja lever utan någon vid sin sida, jag förstår att det är extra jobbigt just denna dag och jag håller med om att hysterin är extrem. Jag blir också avundsjuk på alla par som gullar och ger/får blommor till/av varandra, för så har inte jag det heller trots parrelation. Men jag tänker inte haka upp mig, jag tänker i alla fall njuta av min alla hjärtans dag. Om jag så ska spendera den ensam och övergiven i skolan!
Så jag vill bra ge ett (lite försenat) tankehjärta till alla dom som vill ha ett av mig!
Kramar

En fruktansvärt sliten Sara är äntligen på väg hem. Jag lämnade återbud till intervjun, kände ute att företaget var relevant för vad jag vill arbeta med och jag skulle ha missat en väldigt viktig lektion. Det kändes helt enkelt inte bra. Det ringde istället ett annat företag 30 sekunder efter att jag mejlat återbudet och erbjöd mig en praktikplats till 100% och eventuellt anställning därefter beroende på hur samarbetet fungerar och situationen ser ut. Jag var ärlig och sa att jag har en annan intervju på fredag så vi skulle höras efter den. Det måste ju ändå ha vart ödet, eller? Kvinnlig intuition kanske? Gå från en irrelevant tjänst i stockholm jag egentligen inte vill ha, till en praktik på ett relevant företag i Haninge. Känner mig nöjd! Jag har lovat Andreas att gå på intervjun på torsdag och i alla fall se vad det är. Men förhoppningarna ligger fortfarande på fredagens intervju. Ska göra lite efterforskningar på dom som ringde idag under dagen imorgon så ska jag förhoppningsvis kunna fatta ett beslut till helgen. Då är det bara den trasiga bilen kvar. Ja, och 2 tentor, inlämningsarbetet och själva anställningen förstås. Men jag mår väldigt mycket bättre nu än jag gjorde i morse! Känner mig säkrare på mig själv helt plötsligt liksom. Men bara lite...

Idag är mitt stackars huvud fyllt av "tänk om"s. Har en intervju ikväll som jag är så extremt nervös inför, inte upprymt nervös som inför fredagens intervju, utan mer livrädd och skräckslaget nervös. På fredag är det för ett företag som jag väldigt gärna vill vara på i första hand, men om dom inte har möjlighet att anställa kommer jag behöva söka mig vidare. Tyvärr hamnade ju de andra två intervjuerna före den och jag kommer behöva be om betänketid om dom erbjuder något. Dessutom så tror jag att som vill anställa nu på en gång, vilket jag inte kan. Så jag är nervös över vad jag ska säga, deras reaktion om Elvin kommer på tal (för face it, generellt sett gillar inte företag mammor, det vet vi sedan länge), om dom erbjuder anställning, om dom inte erbjuder anställning och massor med annat. Dessutom har jag extremt dålig erfarenhet av intervjuer och arbetsgivare vilket inte gör saken bättre! Tur att det vi har lektion om idag inte kommer på tentan, för mitt fokus kommer vara allt annat än fokuserat idag...

Praktikansökningarna sprutar ut från min stackars dator och nej-svaren väller tillbaka in. Varför ser företag 9 veckors gratis arbetskraft som en sån belastning? Jag kan ju det jag gör, det enda jag behöver lära mig är ju rutinerna och eventuellt programmet. Vill inte alla ha en liten "pass-upp" som hämtar kaffe och gör allt det där tråkiga man själv inte vill göra?! Det är väl en sak när det gäller praktikanter från högstadiet, där handlar det om så kort tid och personer med begränsad arbetsförmåga (tycker visserligen man ska hjälpa dem med men jag har mer förståelse), men när det kommer till högskola, det är ju gratis personal! Fattar verkligen inte.
Jag hoppas på min intervju på fredag, ett företag jag vill vara på som dessutom ligger på hemmaplan! Hålla alla tummar och tår att dom även kan erbjuda anställning i maj. Snälla jag behöver det här!

Idag började skolan 9. Åkte hemifrån 6.50 för att bussarna skulle matcha. NU (läs 20.00) är jag äntligen på väg hem igen. Som jag skrivit tidigare så har det ju strulat med en av mina kurser, vilket lösts med att jag läser delar av ytterligare en annan klass utbildning. Den ligger dock på kvällstid, så några tisdagar framöver kommer jag sitta på föreläsningar i 11 timmar! Korvstoppning!
Elvin sov när jag åkte och sover när jag kommer hem. Det är med andra ord inte bara påfrestande fysiskt utan även psykiskt att vara mamma samtidigt som man pluggar. Det blir till att titta på honom när han sover när jag kommer hem. Sen får jag gå och lägga mig för att orka med morgondagen också. Att jag ska söka praktikplatser OCH skriva ett inlämningsarbete också orkar jag inte riktigt tänka på just nu. Jag vill bara hem till min familj!

Vet inte om jag skrivit att Elvin börjat gå? Det gör han i alla fall, lite, oftast när han är jätte trött. Tänk va stor han hunnit bli på ett år. Mammas älskling.
Stackarn har åkt på ännu en förkylning = inget babysim och inget babycafé. Andreas får leka med honom ordentligt hemma istället.
Han är bestämt sig för att kliva upp 05.20 på morgnarna nu. Vi är rätt slitna, igår gick vi och la oss strax innan 22 för att orka. Men vi fick kliva upp igen vid typ 23.30 då Elvin fick en av sina nattskräcks-episoder (självdiagnos) och dessa klarar man inte av själv! Trots det var vi ändå rätt okej i morse. Men erkänner, jag skulle hellre ligga kvar hemma än sitta på en buss mot skolan.

Bilen pajade i helgen, vad som är trasigt? Inte den blekaste men jag börjar VERKLIGEN ledsna! Just nu står pappas rymdskepp parkerat hos mig. En DRÖM att köra i jämförelse!! Bytt är bytt, ledsen pappa. *blink*
Men jag ville inte riskera att något med skeppet under dagen, så det blev att ta bussen till bussen istället för bilen, man vet ju inte vad det driver runt för löst folk nere på station om dagarna. Men bussarna från höga berget matchar inte bussarna till stan så det blev till att stå i kylan och vänta. Tur att det bara var -9,6 när jag åkte då. Ikväll matchar i alla fall varannan buss, hoppas vi slutar så att jag hinner till rätt...

Ett stort grattis till min underbara sambo som fyller år idag!

En enorm sten har fallit från mitt hjärta och jag känner mig som en fritt flygande heliumballong i jämförelse!
Idag har vi fått besked om att Elvin inte behöver börja dagis förrän i mitten av augusti. Inte för att han skulle ta skada av att gå på dagis tidigare men jag känner själv att jag tycker det är för tidigt för just min son. Hela situationen har löst sig! Tack förresten alla ni som stöttat, peppar och försäkrat mig om att det inte är någon fara att sätta små barn på dagis! Största problemet har varit mitt egna dåliga samvete.
Upp på detta har jag fått en intervju på ett av företagen jag sökt praktik på, det jag helst vill vara på dessutom.
Och dessutom fyller min bästaste och mest fantastiska mamma år idag!

Idag var den bästa dagen hittills i år och jag tror att få dagar kommer få mig att känna så som jag gör nu igen.