Började blöda igår. Ganska mycket dessutom och helt färskt. Så nu är jag inte längre övertygad. Jag som hade lovat mig själv att inte oroa mig förens det gjorde ont och blödde massa. Men på en gång så flyger tankarna iväg och hopplösheten infaller. Satt bara och grinade. Satt och messade med Frida när det hände, hon frågade om jag var gravid och jag försökte slingra mig ur, och precis efter att jag kommit tillbaka från toaletten så får jag reda på att hon också är gravid. Tajmat! Jag bröt ihop. Fan, att det inte ska gå som jag vill någon gång. Jag åkte hem till henne och sen kom Calle och Andreas efter. Kändes skönt att få det ur sig. Jag orkar inte hålla på och ljuga längre. Det var jobbigt nog förra gången. Och speciellt för dem! Så nu är dom med på noterna. Men det kom aldrig mer blod än då så jag vet inte vad jag ska tro idag. Ingenting än så länge. Visserligen så har dagen bara börjat men man vet aldrig. Vill inte hoppas. Inte igen.

Allting fortsätter som vanligt. Brösten är fortfarande lika ömma och jag känner lika lite av allt annat. Tror jag. Har mått illa från och till den senaste veckan men jag tror att det har haft och göra med nervositet över jobbet. Sen verkar jag ha blivit känsligare mot dofter, saker och ting luktar mer tycker jag. Inte så att jag blir illamående utan bara mer, speciellt illaluktande saker. Har bestämt mig för att inte (försöka i alla fall) oroa mig för missfall fören jag har ont och det blöder. Händer det så händer det. Kan inte göra något åt det direkt.

Jag är gravid och det känns bättre den här gången. Mina bröst är hela tiden mer eller mindre ömma och jag känner mig lugnare. Har så mycket att stå i på jobbet att jag inte har tid att fundera på graviditeten. Ska snart ta och ringa och boka tid hos MVC, men jag vill vänta ett tag och känna mig mer säker. Det känns inte så jätte bråttom, jag finns ju redan med i registrena och har redan fått infon. Dessutom så har jag ingen större lust att ringa sådana samtal på tunnelbanan.

Vi är tillbaka!!

Tydligen så var det bara en liten miniblödning. För det var inte alls mycket när jag bytte tampong på kvällen och sen dess har jag inte sett skymten av någon blödning. Har varit väldigt öm om brösten till och från men annars märker jag inte av något. Bör jag vara orolig? Hur artar sig ett utomkveds? Ska ge det till helgen och har det inte dykt upp någon mens på lördag så kommer jag testa då. Det vore ju ändå en fin födelsedagspresent med en graviditet.

Nu var det nog slut på väntan. Började blöda tidigare idag så jag tror mensen kom nu. Ganska väntat, saker ska ju inte gå som jag vill har jag insett. Vi får se hur det ser ut imorgon om jag ska ge upp hoppet och vänta på nästa tillfälle.

D-Day

Men den verkar inte riktigt ha gett med sig ändå. Extremt j*vla trött på det här faktiskt!

Blödningen verkar ha slutat. Trotts att det gör mig glad och mindre orolig så vågar jag ändå inte hoppas något. Känner inte av något annat så jag tror inget än så länge. Har lovat Andreas att inte vara så pesimistisk så ska han vara lite extra optimistisk.

Det är inte ett skämt när jag säger att allt som visas på Tv har någon koppling till graviditet eller bebisar. Det görs graviditetstest, springer runt gravidmagar och föds bebisar samt gullas med småbarn. Ibland är det faktiskt inte bara inbillning. Och det gör ont i själen.

Idag är en ordentligt jobbig dag. Tankarna snurrar och jag mår fan. Den här blödningen gör mig orolig nervös och fruktansvärt rädd. Hur länge ska det här pågå? Och vad betyder den här förbannade blödningen som återkommer hela tiden?

Och blödningen bara fortsätter. Fan, hoppas det är possitivt.

Har varit några tuffa dagar på senaste, tänkt mycket och avrit orolig.. Idag var det rosa igen, får se vad det betyder den här gången. Hoppas på något possitivt. Har en speciell almanacka på mobilen som jag antecknar alla förändringar i så att jag kan kartlägga. Men jag hoppas att jag inte ska behöva kartlägga mer självklart.