Det var en del folk och tittade på den, på båda visningarna, men tydligen ingen som nappade. Någon tyckte det var för långt ifrån centrum, någon att den var för stor och någon annan var helt plötsligt inte intresserad längre.... Skit också! Så nu är det dags att gör allt en gång till. Är livrädd att vi inte ska bli av med den! Eller att vi ska få sänka priset under vad vi är villiga att ta. Jag trodde tills för bara några dagar sedan att det inte skulle bli några problem alls. Och nu är jag helt övertygad om att vi kommer bli sittandes med dubbla hyror och ingen som vill ha den i andra hand. Ja jag har målat fan på väggen i förväg.

Om ni är ntresserade av en topprenoverad 3:a i Nynäshamn så kolla in den på Hemnet här! Willys på andra sidan gatan och jätte bra förening. Vi har fått väldigt mycket beröm för allt vi gjort i lägenheten.

• Slangklämma saknades till diskmaskin
• Packningen på blandaren i köket läckte
• Blandaren i duschen gick att vicka på
• 5 takpannor var spruckna
• tippskydd på spisen saknades
• barnspärr på fönster saknades

Entrén

Och när vi snubblar över "Till salu"-skylten, banken säger ja trots att jag är mammaledig student, vi får huset trots att vi förlorar budgivningen, då är det inte bara tur, det är ödet. Huset vill ha oss som ägare.

Värst är nog att vi började leta fel på huset i och med att vi förlorade, bara för att det inte skulle kännas lika jobbigt. Vardagsrummet är lite väl litet, köket är också lite litet, det finns ingen stans att ställa vårt matsalsbord, det var ju bara tre rum. Och så fortsätter det. Det här gör ju att man blir lite tveksam. Är det här verkligen det bästa huset för oss? Jag antar att det är det, vi har nämligen sagt att vi vill ha det.

Sen var det bara ta tjuren vid hornen och tala om det för pappa. Han som lagt blod svett och tårar för min skull och gjort iordning vårt kök. Han som stått och tröstat mig för att det varit så jobbigt under renoveringen. Han blev så besviken på mig när jag berättade det och jag förstår honom. Jag känner mig nästan otacksam fast att jag inte är det. Utan min pappa hade vi aldrig kunnat göra det här och jag älskar honom så enormt för det. Han har hjälpt oss höja värdet på lägenheten så att vi har råd att köpa något annat. Vi trivs ju inte här, vi vill ju ha tomt och kunna sitta ute utan att vara ivägen för andra. Vi trivs bara i köket. resten av lägenheten skulle vi kunna vara utan. Jag känner mig som en så dålig dotter, som om jag bara sket i allt hans slit. Men så är det inte. Jag hoppas verkligen att han vet det!

Så vi bokade tid med banken för lånelöfte. Vi trodde egentligen att det var dött lopp och att banken skulle säga nej, som så många gånger förr med tanke på att jag är mammaledig student. Men vi fick ett ja, lånelöfte på 75 000 över utgångspriset. Vi ville vara med! Den andra intresserade la ett skambud som inte accepterades så vi la utgångspriset igår vid 14. Sen hörde vi ingenting. Vi han ju mentalt flytta in under kvällen, natten och morgonen. Idag vid 13.30 kom det ett bud på 10´ över vårt. Så vi ökade 10´ till. Nästa bud hamnade på ytterligare 30´, dom ville skrämma bort oss. Nu låg priset på en väldigt rund och fin siffra, i hopp om att det var vad dom hade fått löfte på så ökade vi ytterligare 10´, men bestämde att vi lägger oss om dom ökar ytterligare 10´, vilket dom gjorde. Med andra ord hade vi endast 5´ kvar att ge och då viste vi att vi skulle behöva leva väldigt snålt tills jag får ett jobb. Så det blev inget radhus på sandhamn med kvällssol och trädgård med anslutning till äng och allmänning. Inte den här gången.

Vi får se det positivt, nu slipper vi sälja, vi har kvar Willy´s på andra sidan gatan och vi får bo kvar med vårt nyrenoverade kök som vi älskar. Vi får helt enkelt blunda för de faktum att vi inte har någon tomt och inte kan grilla, att grannen under röker så att det blåser in i vår lägenhet, att grannen över spelar mega-hög musik från 15-04 minst 3 dagar i veckan, samt att grannen brevid röker och förpestar vår lägenhet samt skakar sina mattor på balkongen så att vi får ärva deras damm. Att vi får konka ligginsatsen med en växande bebis upp två våningar och lämna vår vagn i ett förråd som alla i föreningen har tillgång till, att hyran äter hål på våra plånböcker och att vi inte riktigt trivs någon annanstans än i köket. Men det är ju bara bagateller, eller?