2011-12-27 kl 11:26:27
Tacksam!
För två år sedan hände det jag fruktat, missfall. Vi skulle berätta för alla på julafton att vi väntade barn. Men istället fick vi några dagt innan reda på att bebisens hjärta hade stannat flera veckor tidigare. Det var det tyngsta jag någonsin upplevt! Men idag är jag ändå tacksam, utan den här upplevelsen hade jag inte suttit här idag med min drygt 9 månader gammla guldklimp Elvin. Självklart hade den bebisen varit lika älskad och precis lika underbar, men jag är ändå tacksam för att jag fick just Elvin. Så istället för att gräva ner mig i sorg som jag vanligtvis gör så ska jag älska Elvin lite extra idag! Om det nu ens går att älska honom mer än jag redan gör.
2011-12-27 kl 11:18:42
2 år har gått...
Det känns som att jag inte borde sörja.
Varför sakna nåt man ändå aldrig får?
Som en saga som man aldrig låter börja.
Som en gäst vid dörren som aldrig knackar på utan vänder om och går.
Och allt jag hade förut finns ju fortfarande kvar.
Så bara fortsätt vara det vi alla en gång var.
Som en känsla av en dröm man inte minns.
Som att bränna upp en oskrapad lott.
Som att längta efter nån som inte finns.
Som att stå på perrongen utan biljett och vänta på ett tåg som redan gått. Som att fråga när man inte tänker vänta på nåt svar.
Bara fortsätt vara det vi alla en gång var.
Men aldrig ska du behöva sakna.
För dig ska livet aldrig gå för fort.
Och aldrig ska du behöva vakna
och sitta naken i sängen och se dig omkring och undra vad fan du gjort.
Nej, var du nu än är så är du osårbar.
Så bara fortsätt vara det vi alla en gång var.
Stjärnor tänds till liv när himlen vänder.
De målar om den ifrån svart till mörkdjupt blå.
Känns som jag når dina mjuka små händer.
Och fast jag inte borde det så saknar jag ändå.
För jag tror nog, nej jag vet, du skulle varit underbar. Men bara fortsätt vara det vi alla,
fortsätt vara det vi alla var.
Till dig från den som aldrig blev din far.
"Dig som aldrig blev" - Loke Nyberg
2010-06-06 kl 19:18:55
Söndag 6/6 (MA+161)
Sen missfallet har min kropp varit hel knas. Jag får jätte massa finnar, i ansiktet, hårbottnen och ryggen(!). Inget funkar heller riktigt som det ska och det är skit jobbigt. Jag har ju även börjat få eksem av klockan som jag har haft i nästan 10 år, bara sådär.
Rent bebis-messigt är det här en dålig dag. När solen tittar fram hittar alla bebisfamiljer ut och intar varje gräsplätt som finns att tillgå. Jag har en irriterande liten blödning som jag inte vet vad det ska bli av. Om det är mensen så kom den väldigt tidigt annars är det väll bara något annat skit. störande är det i alla fall.
Känner mig helt fucking labil! När ska det bli min tur... igen?
2010-05-07 kl 10:48:19
Fredag 9/4 (MA+103)
Det finns en tjej i min bekantskapskrets som blev gravid ungefär samtidigt som jag. Hennes bebis ville dock hålla sig kvar till skillnad från min. Jag är jätte glad för hennes skull självklart men lite bitter är jag. Hon har i alla fall ordentlig mage nu och det gör faktiskt riktigt ont i mig. Jag hade också kunnat vara där om jag haft tur.Men nu hade jag inte det. Inte den här gången. Dessutom har det gått över 100 dagar sedan missfallet. Känns helt overkligt. Det ligger så färskt i minnet fortfarande att jag börjar tro att det aldrig kommer försvinna.
2010-05-07 kl 10:34:03
Tisdag 9/2 (MA+44)
Skulle ha vart på UL i dag. Svider lite faktiskt.
2010-05-07 kl 10:27:58
Måndag 11/1 (MA+15)
Nähä det hade det tydligen inte alls slutat. Eller har det börjat igen bara? Mycket förvirrad!
2010-05-06 kl 20:42:37
Måndag 4/1 (MA+8)
Nu har det nästan slutat blöda. Jag har försökt lägga det bakom mig och förstått att det var något fel på fostret och att jag inte kunde göra något åt det. Jag har fått en chans att göra allt rätt från början. Under hela det här har jag inte ätit mina folsyra-tabletter eller omega3. Jag ska börja med det igen nu. Nu längtar vi efter att få börja om på nytt.
2010-05-06 kl 20:40:28
Måndag 28/12 (v.12+1) (MA+1)
Då så, då var det näst intill över. Igår låg jag i soffan och kunde knappt röra mig. Det började redan när Andreas var på jobbet, så där låg jag själv med mina smärtor. Självklart var det snökaos som drog ut på tiden när han väl var på väg hem. Jag ringde och bara storgrät, kunde knappt få ur mig några ord på grund av smärtan. Jag har aldrig haft så ont någonsin.
När Andreas väl kom hem så fick han stötta mig till toaletten fram och tillbaka eftersom jag inte kunde röra mig på egen hand, benen lydde inte. Vi hann knappt tillbaka till soffan innan det var dags att ta sig till toaletten igen.Vid flera tillfällen skrek jag bara rakt ut. Tillslut gav vi upp och jag blev sittandes på toaletten i en timme och Andreas på golvet utanför. Jag trodde aldrig att det skulle sluta blöda, men när blödandet tilltog så gjorde det mindre ont, mer detaljer än så skonar jag er ifrån. Det började avta och jag vågade gå och lägga mig. Natten var fruktansvärd med extrema smärtor. Jag trodde stundom att allt nedanför naveln skulle ramla av om jag rörde mig. Imorse mådde jag mycket bättre och det blödde inte lika mycket, så jag ringde gynakuten och de tyckte jag skulle komma in för ett VUL så vi kunde vara säkra på att allt kommit ut.
Allt såg bra ut på VULet och hon kunde inte konstatera några skador på varken livmodern eller äggledarna. För första gången sen första VULet så log jag av glädje. Vi avbokade skrapningen imorgon så jag slipper det. Närmast så åker vi till Skåne och förtränger det här några dagar.
Igår skulle risken för missfall sjunkit avsevärt. Ironiskt.
2010-05-06 kl 20:30:59
Fredag 25/12 (v.11+5)
Jag slapp störtfloden igår. Än har den inte kommit. Jag hoppas faktiskt att den kommer nu så att jag slipper allt med skrapning och skit. Fick även redan på idag att en släkting ska få barn, 2 veckor innan våran skulle ha kommit. Har mått fruktansvärt och tyckt livet är ruskigt orättvist! Igår kändes det som om alla bara pratade om när vi skulle skaffa barn. Svärmor påpekade att hon ville bli farmor och pappa kommenterade att jag sa att klänningen var tajt. Småsaker hela tiden som påminnde om att något, som en gång varit ett liv, rann ur mig.
2010-05-06 kl 20:29:03
Torsdag 24/12 (v.11+4)
Det är självaste julafton och jag har börjat blöda. Fantastiskt vad naturen ska motarbeta mig! Dagen då den stora nyheten skulle tillkännages så börjar det försvinna från mig. Jag ber till högre makter att det håller sig kvar till imorgon så jag slipper störtfloden idag. Min lycka har gått och gömt sig.
2010-05-06 kl 20:28:38
Tisdag 22/12 (v.11+2)
Nu är det bekräftat. Fostret lever inte och har varit dött i flera veckor. Enligt VUL så hade det gett upp i v6+3 (nu skulle jag ha varit 11+2) men läkaren trodde det var tidigare eftersom hinnsäcken såg ut att ha vuxit sedan sist. Missed Abotion kallas det tydligen, kroppen fattar inte att den fått missfall och stöter inte bort det döda fostret. Jag har fått tid för skrapning den 29/12. Jag är rädd och nervös. Ska vara där 7.30 och jag har ingen som kan köra mig. Som det ser ut nu så blir det buss. Andreas jobbar så jag kommer även få gå igenom allt själv. Jag vet inte om jag orkar det. Just nu önskar jag faktiskt att det tar sig ut själv. Att det kommer i natt eller något. JAG VILL INTE!! Jag har beställt halsband till mamma och svärmor med "mormor" och "farmor" graverat som kom igår. Det gjorde ont att se dem. De skulle ha blivit julklappar men jag antar att jag får spara dem till ett senare tillfälle.
2010-05-06 kl 20:28:14
Söndag 20/12 (v.11+0)
Än så länge har inget hänt. Det är nu bara imorgon kvar sen får jag äntligen komma till läkaren och få det bekräftat hur det står till. Jag har näst intill blivit religiös på kuppen. Eller jag önskar att jag var det i alla fall så att jag kunde förlita mig på att en högre makt tog hand om allt det här. Jag hade ont i ryggen igår men det kan även ha haft att göra med att jag var ute och gick en massa. Men jag är rädd att det inte var därför. Snälla någon gör så att allt är bra!
2010-05-06 kl 20:27:55
Fredag 18/12 (v.10+5)
Jag har börjat skriva i ett forum nu och får stöd därifrån av kvinnor med samma eller liknande upplevelser. Jag har även läst andras graviditetshistorier och har återigen fått ett litet hopp om att allt kan vara bra. Det finns dom som har blivit tillbakaflyttade i graviditeten flera veckor. Just nu hoppas jag att jag är en av dem. Jag hittar på de mest bisarra anledningarna till att det kan vara som det är. Låt mig få sova tills på tisdag eller låt det bara komma ut. Jag vill inte vänta längre.
2010-05-06 kl 20:27:37
Torsdag 17/12 (v.10+4)
Antar att det bara är jag, men överallt kryllar det av lyckliga mammor och gravida kvinnor. Det står barnvagnar i alla hörn och allt som sänds på tv har en anknytning till bebisar. Vilken jävla jul det här blev. Eftersom vi inte har talat om för någon att vi överhuvudtaget har väntat barn så har jag ingen att prata med om det heller. Julen 2009 suger!
2010-05-06 kl 20:27:14
Onsdag 16/12 (v.10+3)
Nä det är inte över än. Det är fortfarande kvar i mig. Läkaren som jag träffade i södertälje sa att det fortfarande fanns en chans att fostret kunde komma i kapp utvecklingsmässigt så nu vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Jag var förberedd på att slippa allt det här och så vänds allt upp och ner. Vi bokade en ny tid där den 28 så nu ska jag gå över jul och allt och bara oroa mig. Ringde MVC på vägen hem och pratade med Maria (barnmorskan), Hon tyckte att jag skulle komma på tiden till läkaren här i nynäs som vi bokade in igår. Så på tisdag ska jag tillbaka på ytterligare en kontroll. Har det inte vuxit något då så vill jag nog bara bli av med det. Julen har ju skitit sig hur som hellst. Dessutom var läkaren i södertälje manlig, vilket kändes otroligt fel. Kände mig besudlad och väldigt illa till mods under hela undersökningen. Andreas tyckte vi skulle åka till SÖS istället nästa gång. Jag vill egentligen inte vara någon annanstans än här hemma i nynäs, jag trivs så med alla och känner mig trygg. Det är jobbigt att slussas runt mellan olika läkare. Önskar att det var tisdag redan imorgon så att jag slipper allt det här! Det känns på något sätt som om jag förtjänar det här. Att jag har orsakat det. Jag har ju inte direkt varit följd av tur så varför skulle det gå som jag ville den här gången.
2010-05-06 kl 20:26:34
Tisdag 15/12 (v.10+2) Igen
Vi har bestämt att inte vänta till det kommer av sig själv. Jag kommer inte kunna slappna av om jag bara ska gå och vänta och jag vill inte gå och oroa mig vart jag än är. Vill försöka rädda julen lite i alla fall. Jag fick en remiss till södertälje för en andra koll och en skrapning imorgon. Känner mig både nervös och lättad att det kommer vara över snart.
2010-05-06 kl 20:25:42
Tisdag 15/12 (v.10+2)
Nu är det över. Eller det har vartit det ganska länge. Var hos läkaren idag och hon kunde inte se någon aktivitet. Graviditeten var inte mer är några veckor gången så hon trodde att den hade dött vid första blödningen... Det blir inget barn i sommar. Jag skulle tro att det är därför jag inte har känt av något, grav-testen har visat positivt eftersom att graviditen ligger kvar där inne. Min kropp har inte fattat att den ska stöta bort det.
FAN!!
Nu är det bara vänta på att naturen har sin gång. Försöker intala mig själv att det är ödet och att det inte var meningen att det skulle bli något den här gången. Det var något som var fel och kroppen sa ifrån. Om 2 månader kan jag vara där igen, dom rekomenderar att man ska låta mensen komma en gång innan man försöker igen. Men jag orkar inte ens tänka så långt. Skit också! Ska tillbaka till MVC vid 3 med Andreas så att vi får prata med någon båda 2. Reda ut vad som ska hända härnäst, om vi ska skrapa bort det eller om vi ska vänta tills det kommer av sig själv eller hur vi ska göra. Jag kan i alla fall inte göra något annat än att gråta.
FAN!!
Nu är det bara vänta på att naturen har sin gång. Försöker intala mig själv att det är ödet och att det inte var meningen att det skulle bli något den här gången. Det var något som var fel och kroppen sa ifrån. Om 2 månader kan jag vara där igen, dom rekomenderar att man ska låta mensen komma en gång innan man försöker igen. Men jag orkar inte ens tänka så långt. Skit också! Ska tillbaka till MVC vid 3 med Andreas så att vi får prata med någon båda 2. Reda ut vad som ska hända härnäst, om vi ska skrapa bort det eller om vi ska vänta tills det kommer av sig själv eller hur vi ska göra. Jag kan i alla fall inte göra något annat än att gråta.
