Vilket kap!

Jag har glömt tala om vilket kap jag gjorde i helgen!

Jag har länge pratat om att skaffa en bröstpump. Jag vill i den mån det går nämligen undvika ersättning, inte för att jag inte tror att det är bra, utan endast för att det är en fix-idé jag fått. Så därför har jag tjatat, och tjatat och tjatat. Men dom är rätt dyra, Philips manuella ligger på 575 kr på apoteket, på jollyroom var den något billigare men då tillkommer ju också frakt. Hur som hellst så tycker vi att det är lite dyrt. Jag har heller ingen lust att köpa en begagnad, då av hygieniska skäl. Så i helgen när vi var nere på loppisen på Estö fick vi syn på en pump. Oanvänd och ouppackad! 300 kr stod det på den, exakt samma som på Apoteket. Jag tittade på Andreas med frågande blick, "Får jag?" JAg visste att vi bara hade 200 i kontanter på oss. Han som hade "loppis-ståndet" berättade att den var helt ny och bara stått hemma och skräpat, 300 kr fick man ge för en begagnad på blocket men hans var ny och priset var prutbart. Jag och Andreas tittade på varandra och helt plötsligt säger han med loppis-ståndet "150 kr och den är din!" TAGET! Jag hade ju på allvar övervägt att köpa den på apoteket, så 425 kr billigare var ju kanon! När vi gick därifrån kände jag mig så stolt som faktiskt köpt "begagnat" och sparat en massa pengar. Jag kan vara ekonomisk när jag vill. Idag har även pumpen blivit invigd. Funkade utmärkt och jag är sjukt nöjd med mitt köp!

Nu försöker jag bara hitta en "Stokke Tripp trapp"-stol i lackad vit till mitt baby-set som jag köpte på blocket för ett tag sedan. Man märker på Elvin att han vill börja sitta upp nu trots att han inte riktigt har balansen än. Men det dröjer nog inte länge innan han vill sitta med vi bordet och inte sitta i sin babysitter på golvet. Någon som har en till salu?

Polispådrag

I natt vaknade Elvin och ville ha mat redan vid 2 någon gång. Kan inte förstå varför han vaknade så tidigt, dessutom var han jätte pigg och hade inte alls lust att somna igen. Närmare 3 fick jag honom äntligen att somna, jag hann precis lägga mig i sängen och sluta ögonen (som var rikligt fulla med grus) så började Andreas telefon ringa (den var på ljuslös så den vibrerade bara). Jag knuffade till Andreas så att han skulle vakna och svara men han hann inte. "Okänd" stod i samtalsloggen. Antagligen någon som ringt fel. Vi la oss för att somna om, men det ringde igen. I sitt sömndruckna tillstånd råkade Andreas trycka bort samtalet. Om det var viktigt ringer dom väl igen tänkte vi. Det var tyst. När vi nästan somnat igen ringer min telefon, "Okänd" står på displayen. Direkt börjar tankarna snurra, vad har hänt och vem har det hänt?

Jag: Hallå?
Okänd: Hej Sara, jag ringer från polisens sambandscentral, du bor på vaktbergsvägen 13a eller hur?
Jag: Jaa....
Polisen: Jo det är så att vi har två poliser som står och skulle behöva bli insläppta i porten, är det något du skulle kunna assistera oss med?
Jag: Jo...
Polisen: Dom är fullt uniformerade och står där nere just nu.
Jag: Jaha ja då går jag väl och öppnar då
Polisen: Tack så mycket!

Och visst stod det två uniformerade poliser utanför porten och ville in 02.55 på natten. När jag öppnat låsades jag vara oberörd och vände och gick upp till mig igen. Så fort jag stängt dörren tryckte jag ansiktet mot dörren och tittade ut ur titthålet som den nyfikna snokande kärring jag är. Jag bara måste få veta vem dom ska till! Dom gick upp till våningen över oss och jag hörde hur dom ringde på någon dörr. Efter en stund hörde jag fotsteg. Dom hade gått till "Hon där uppe" och "Polacken" som har lägenheten ovanför mig och Andreas, dom som alltid spelar så hög musik. Nu blev det helt plötsligt väldigt intressant. Vi gillar ju inte ritkigt dom av förklarliga skäl. Kutade in i sovrummet för att kolla efter polisbilen, dom lär ju inte ha gått hit. Ingen bil står parkerad som jag kan se. Men det kommer en sån där stor polisbil med skjutdörrar smygandes längs gatan. Den parkerar och ut kliver ytterligare 3 poliser, varav alla går upp till lägenheten ovanför. Jag som var så fruktansvärt trött är nu klarvaken! Även Andreas börjar bli nyfiken.

Vi hör hur dom pratar där uppe men inte vad dom säger. Efter en liten stund hör vi hur någon går i trappen igen. Är det över nu? Ner kommer "Hon där uppe" i sällskap av en polis. "Hon där uppe" visas in i polisbilen och dörrarna stängs. "Hon där uppe" verkar förhöras eller något liknande. 4 st är fortfarande kvar i lägenheten med "Polacken". Vad är det som egentligen händer? Konspirationsteorierna börjar diskuteras mellan mig och Andreas. Är han här illegalt? Misshandlas hon? Knark? Vad kan vara så allvarligt att man måste komma 5 poliser kl 3 på natten och knacka på. Andreas ligger fortfarande i sängen medan jag sitter och trycker bakom gardinen för att kunna se vad som hander. Så fort jag hör steg i trappen kutar jag ut till dörren och kollar titthålet. Efter en halvtimme ger jag upp och går och lägger mig, men kan inte somna. Jag bara måste få veta! Plötsligt hör jag massa fötter i trappen och sitter återigen klistrad bakom gardinen. Ut kommer 4 poliser och "Polacken". En av poliserna bär en campingryggsäck, ryggsäcken placeras i bagagen på polisbilen och "Polacken" sätts i baksätet. 3 av poliserna sätter sig i bilen och den fjärde promenerar bort längs gatan (var den femte var vet jag inte.) Bara någon minut senare åker dom och det är återigen tyst. Vad var det egentligen som hände? Får se om han dyker upp här igen eller om vi ska få njuta av vår egen musik resten av sommaren. Jag kommer hålla utkik kan jag lova!

It´s faith

Igår skrev vi på kontraktet för nya huset. Vi har tills den 8/6 på oss att kontrollera/besikta/eller liknande huset och dra oss ur om något skulle vara knas. Borde inte vara något, det verkade vara ärliga härliga säljare, trist att dom ska flytta därifrån. Tror inte vi kommer hitta något som skulle kunna vara fel. Men vi funderar ändå på att ta dit något proffs, men det kostar så förbannat, 5-7000! Det är pengar som vi inte riktigt har just nu, men det skulle ju vara skönt att ha på papper att allt är okej. Får se hur det blir, vi ska höra runt i bekantskapskretsen om det finns någon med sådana kunskaper. Annars får jag ta mig mod till och fråga pappa, han är den med bäst allmän-kunskaper av dem vi känner. Hade tillfället varit ett annat hade jag inte behövt samla mod, men nu vet jag att han är ledsen. Jag undviker hellst att prata om huset med honom. Han behöver nog lite tid att smälta allt.

Inflytt 14 oktober som det ser ut nu. Trist att det är så långt kvar men riktigt skönt ändå, så att vi hinner få vår lägenhet såld. Att vi dessutom får lång tid på oss att säga hejdå till vårt fantastiska kök är guld. Någon gång (långt fram) i framtiden kommer vi göra om det nya köket, likadant som det vi har nu, jag bara älskar det! Gråter till och med av sorg när jag ser på det. Jag vill inte lämna det egentligen! Men vi byter det ju mot tomt, man måste tänka så, tomt är ju hela anledningen till att vi flyttar.
Och när vi snubblar över "Till salu"-skylten, banken säger ja trots att jag är mammaledig student, vi får huset trots att vi förlorar budgivningen, då är det inte bara tur, det är ödet. Huset vill ha oss som ägare.

För att förtydliga

För alla er som inte bor i Nynäshamn så finns det ett radhusområde i Nynäs som heter Sandhamn. Det är alltså inte på Sandhamn i Stockholms skärgård vi ska köpa hus.

Radhuset

Glöm mitt tidigare inlägg. Vi är med radhus! Eller snart i alla fall. Någon timme efter avslutad budgivning ringde mäklaren och talade om att säljaren inte ville sälja till dem som vann pga deras skambud i början. Så vi får köpa det för vårat senast lagda bud. På söndag ska vi skriva papper och sen har vi 10 dagar på oss att kontrollera att huset uppfyller våra förväntningar, antingen professionellt eller privat. Skulle något då dyka upp har vi rätt att dra oss ur köpet. Så nu är jag så nervös och mår så illa och vet inte ritkigt vad jag ska ta mig till. Nu är det dags att börja sälja! Visningar och sånt, en helt ny värld för oss. Gör vi rätt? Det blir lite dyrare än idag men jag tror att det är värt det.

Värst är nog att vi började leta fel på huset i och med att vi förlorade, bara för att det inte skulle kännas lika jobbigt. Vardagsrummet är lite väl litet, köket är också lite litet, det finns ingen stans att ställa vårt matsalsbord, det var ju bara tre rum. Och så fortsätter det. Det här gör ju att man blir lite tveksam. Är det här verkligen det bästa huset för oss? Jag antar att det är det, vi har nämligen sagt att vi vill ha det.

Sen var det bara ta tjuren vid hornen och tala om det för pappa. Han som lagt blod svett och tårar för min skull och gjort iordning vårt kök. Han som stått och tröstat mig för att det varit så jobbigt under renoveringen. Han blev så besviken på mig när jag berättade det och jag förstår honom. Jag känner mig nästan otacksam fast att jag inte är det. Utan min pappa hade vi aldrig kunnat göra det här och jag älskar honom så enormt för det. Han har hjälpt oss höja värdet på lägenheten så att vi har råd att köpa något annat. Vi trivs ju inte här, vi vill ju ha tomt och kunna sitta ute utan att vara ivägen för andra. Vi trivs bara i köket. resten av lägenheten skulle vi kunna vara utan. Jag känner mig som en så dålig dotter, som om jag bara sket i allt hans slit. Men så är det inte. Jag hoppas verkligen att han vet det!

Från början

För att ta det hela från början. Vi var ute och promenerade på sandhamn och såg en "till salu"-skyllt. Jag som håller ganska bra koll på Hemnet hade inte sett detta radhus. Vi gick till baksidan och insåg att det här huset hade perfekt läge och tomt. När vi kom hem såg vi att även insidan var hur bra som hellst. Enda anmärkningen vi hade var att det bara var en trea. Vi var iväg på visning i måndags och det var bara vi och en annan som var intresserade.
Så vi bokade tid med banken för lånelöfte. Vi trodde egentligen att det var dött lopp och att banken skulle säga nej, som så många gånger förr med tanke på att jag är mammaledig student. Men vi fick ett ja, lånelöfte på 75 000 över utgångspriset. Vi ville vara med! Den andra intresserade la ett skambud som inte accepterades så vi la utgångspriset igår vid 14. Sen hörde vi ingenting. Vi han ju mentalt flytta in under kvällen, natten och morgonen. Idag vid 13.30 kom det ett bud på 10´ över vårt. Så vi ökade 10´ till. Nästa bud hamnade på ytterligare 30´, dom ville skrämma bort oss. Nu låg priset på en väldigt rund och fin siffra, i hopp om att det var vad dom hade fått löfte på så ökade vi ytterligare 10´, men bestämde att vi lägger oss om dom ökar ytterligare 10´, vilket dom gjorde. Med andra ord hade vi endast 5´ kvar att ge och då viste vi att vi skulle behöva leva väldigt snålt tills jag får ett jobb. Så det blev inget radhus på sandhamn med kvällssol och trädgård med anslutning till äng och allmänning. Inte den här gången.

Vi får se det positivt, nu slipper vi sälja, vi har kvar Willy´s på andra sidan gatan och vi får bo kvar med vårt nyrenoverade kök som vi älskar. Vi får helt enkelt blunda för de faktum att vi inte har någon tomt och inte kan grilla, att grannen under röker så att det blåser in i vår lägenhet, att grannen över spelar mega-hög musik från 15-04 minst 3 dagar i veckan, samt att grannen brevid röker och förpestar vår lägenhet samt skakar sina mattor på balkongen så att vi får ärva deras damm. Att vi får konka ligginsatsen med en växande bebis upp två våningar och lämna vår vagn i ett förråd som alla i föreningen har tillgång till, att hyran äter hål på våra plånböcker och att vi inte riktigt trivs någon annanstans än i köket. Men det är ju bara bagateller, eller?

Livesändning

Just nu skriver jag live. Under tiden som jag skriver ändras nämligen förutsättningarna för hur inlägget kommer sluta ungefär var 20de minut.
Det stora jag nämnde igår, som gav magknip, ger mig nu ännu mer magknip.  Vi trodde egentligen att båten redan var i hamn, men nu visar det sig att den inte ritkigt är det. Lutar nog åt att vi får vinka farväl till hamnen.

"Projektet" startade egentligen av en slump och igår och i natt har det känts som om det var ödet. Men nu vet jag inte längre...Kom igen slumpen. It IS faith!

Får ångest varje gång telefonen låter. Det är ju i och för sig lika illa att den är tyst... Sluta håll mig på halster!!

Fan vad lättlurad man är, ingen förändring på snart en timme och man får tillbaka hoppet...

Då vinkar vi hejdå, inget projekt den här gången heller. 

Det kommer säkert fler radhus på sandhamn, men jag vet inte om något kommer vara lika bra... Inte just nu i alla fall...

Uppdatering

Oj vad det var länge sedan!

Slutet av förra veckan handlade bara om skolan. Var till och med in till stan på lördagen för att plugga. I tisdags var jag in till stan och shoppade loss. Det blev hur mycket som hellst. Mest till Elvin känns det dock som. Men jag fick tag på 3 par jeans, ballerinaskor och 4 koftor. Behöver nu linnen, shorts och ett par sneakers. Shorts hittade jag idag ett par som jag ska köpa, skor hittade jag för ett tag sedan men vi väntar till efter lön med dem. Linnen som sitter bra dock är skitsvårt att få tag på. Måste nog ta mig in till stan någon mer gång och leta. Så knöligt med vagnen bara. Igår hade jag sån tur att mamma följde med och kunde stå och passa Elvin när jag var och provade. Mamma betalade även alla Elvins kläder, uppskattas i mängder! Tack så jätte jätte jätte mycket mamma!!

Sen i söndags har vi ett projekt på gång. Vet inte om man kan kalla det projekt egentligen, det är otroligt stort! Life-changing... Återkommer med mer info om någon dag. Men det är mycket magknip inblandat, både bra och dåligt.

Imorgon ska vi till MVC på återbesök och prata om hur allt känns och fungerar. Måste upp tidigt så det är nog bäst att gå och lägga sig snart.

Ytterligare tjat om vagn i kollektivtrafiken.

Idag har jag verkligen råkat ut för värsta sortens människor i kollektivtrafiken. På morgonen: Att jag försöker komma ombord på bussen med min vagn verkar inte bry någon i ryggen, dom ska bara fram och puttar och knuffar på min vagn att jag håller på att åka ut genom dörrarna igen. Tunnelbanan: en tant-j*vel tränger sig på så fort dörrarna öppnats, att vi som ska av inte hunnit av skiter hon i. En man spärrar vägen för henne och jag kör över båda hennes fötter med min vagn, det är vad jag kallar teamwork. I kön till hissen: En gubbe med rullator tränger sig in i hissen så jag inte får plats med min vagn. Jag får vänta på nästa hiss trots att jag stog före honom. När jag kommer upp sitter han på rullatorn utanför hissen och ringer ett samtal. Så bråttom hade han!
Sen finns det människor som faktiskt är hjälpsamma. En ung kille som bytte plats på pendeln för att jag skulle kunna sitta nära min vagn som var parkerad vid dörrarna. En annan ung kille som flyttade på sig och sin väska för att jag lätt skulle kunna komma på och parkera vagnen på tunnelbanan. En medelålders man som hjälpte mig att hålla i vagnen i rulltrappan, dock ville jag inte ha hans hjälp utan tyckte mest att det var obehagligt att en främling höll i min vagn, men han ville väl! 

Jag blir så fruktansvärt irriterad. Ju mer jag tänker på det dessutom, desto argare blir jag. För tillfället har jag lust att aldrig mer åka kommunalt med vagn. Vilket jag vet att jag måste göra så det är bara att bita ihop och se förbi det hela.

I want tight thighs

Har sedan en tid tillbaka insett att jag har haft svårt att sitta med benen i kors. Jag slappnar liksom inte av och benen glider av varandra hela tiden. Idag först kom jag på varför. Sedan jag blev gravid har jag ju ökat en hel del i vikt och jag har inte heller lyckats gå ner dem efter förlossningen. (Alla går faktiskt inte ner i vikt av att amma) Mina lår är helt enkelt för "feta" för att jag ska kunna sitta så bekvämt längre. Jag är inte van vid deras storlek helt enkelt. Dessutom skaver dom mot varandra när man kliver ut ur duschen, något jag inte heller är van vid. Hoppas på en ordentlig ändrig inom en snar framtid! För det här känns inte okej...

Buss, rulltrappa, hiss, tunnelbana, hiss tunnelb.......

Jag som hatar att åka kollektivt i vanliga fall, nu ska man böngla runt med en barnvagn också! Förstår inte hur folk orkar bo i stan med barnvagn, det är ju inte smidigt på något sätt. Hissarna är små och luktar illa, dessutom är de så otroligt sega att man måste åka ett tidagare tåg hemmifrån för att komma fram samma tid. Nästan i alla fall. Försöker ta rulltrapporna så ofta jag kan, men det är inge kul när det är en massa folk. Alla blickar man får för att man tar plats går inte längre att räkna. På hela resan till skolan var det endast när jag skulle av nynäsbussen som någon frågade om jag ville ha hjälp. Inte för att jag kräver hjälp av främmande människor med det är alltid trevligt. Jag ska ju in ett par gånger nu den kommande veckan så jag lär väl få in tekniken antar jag. Elvin är i alla fall snäll och sover hela resan, det uppskattas. Jag skulle inte palla ha en skrikande bebis samtidigt som man ska försöka ta sig fram i folkmassorna. Jag åker efter rusningen på morgonen och i tisdags åkte jag hem innan rusningstrafiken, får se hur det blir idag om jag har samma tur eller om jag hamnar mitt i folkhavet...

Ilningar

Elvin sov ända till 5 i morse (!!) och somnade sen av sig själv i sin säng och sov till 7. Jag är mycket nöjd. Dessutom så fick jag gå och lägga mig lite tidigare och Andreas tog hand om själva nattandet. Dock resulterar det i att Andreas fortfarande ligger i sängen och när man ber honom gå upp så kommer det ett sömndrucket "Mmmm" Får se hur lång tid det tar innan han hittar ut i köket.
Jag har nog hål i en tand. Det ilar som fanken till och från när jag äter och dricker. Men jag förnekar det för jag har ingen lust att gå till tandläkaren. Det är ju så dyyyrt. Dessutom så var jag ju och lagade 2 gånger i höstas. Därbland ett hål som inte riktigt var ett hål än, varför tog dom inte det här också när dom ändå höll på?! Det får växa på sig lite antar jag, det blir ju inte dyrare för att det är större så länge det bara är ett hål. 

Idag ska vi till BVC och se hur mycket våg klimp (klump) gått upp. Hoppas att det planat ut lite. Annars lär vi ha en riktigt sumo innan sommaren är slut.

Fullt upp

Imorgon ska jag och Elvin åka till Ikea. Vi ska väl egentligen inte handla något, vi är mest skjuts och sällskap till Vera och bebis. 
Jag hade absolut inga planer när veckan började och nu är den helt fullspäckad!
Tisdag: Heldag med Alexandra
Onsdag: Farmor på besök, värdering av lägenheten, Elin på besök
Torsdag: Ikea
Fredag: BVC, Plantshoppen med Carro.
I helgen vet jag inte vad vi ska göra, Andreas jobbar "som vanligt". Önskar väldigt ofta (alltid) att min sambo hade ett jobb med kontorstider. Ikväll till exempel har dom möte, så 18.30 åkte han till jobbet för att förhoppingsvis komma hem innan 24. Men slut-gnällt om det nu.  

Det börjar bli dags att väcka och ta hand om min son. Ny blöja, pyamas och ett kvällsmål så kan vi sova sen.

Måndag...

Andreas har haft långhelg och är nu återigen tillbaka på jobet. Så jag är nu ensam hemm igen. Jag har så svårt att komm apå vad jag ska göra när jag är själv så jag blir så lätt bara sittande. Som jag sagt tidigare är det så svårt att komma ut på promenader när man är själv. Idag är inte heller vädret tipp topp vilket gör det ännu svårare. Jag blir så lat! Jag har ju hela dagen på mig att göra saker så jag skjuter upp allt hela tiden. Känns så fånigt! Hu rsom hellst så måste jag ta mig ut på en promenad idag. Vi hyrde film igår som måste lämnas tillbaka. För Kärleken blev det, Andreas val. Den var tung och jobbig, tårarna rann ett flertal gånger under filmens gång. Jag mådde dåligt och var arg när filmen var slut. Den var svår att släppa faktiskt. 

Igår var vi på 4 visningar. Vi får sådana ryck varje vår när grillsäsongen sätter igång. MEn det var ingen som var vidare intressant. Den enda som jag gillade planlösningen på var det alldeles för mycket att göra på. Den var inte renoverad på typ 30 år. Allt i hela huset var orginal, dock väldigt välbevarad men inget som vi orkade göra något åt. Vi har i och för sig inte råd att flytta så länge jag är mammaledig/pluggar, vi får inga lån från banken. Men det var roligt attt gå runt och kolla!

RSS 2.0