Så vi bokade tid med banken för lånelöfte. Vi trodde egentligen att det var dött lopp och att banken skulle säga nej, som så många gånger förr med tanke på att jag är mammaledig student. Men vi fick ett ja, lånelöfte på 75 000 över utgångspriset. Vi ville vara med! Den andra intresserade la ett skambud som inte accepterades så vi la utgångspriset igår vid 14. Sen hörde vi ingenting. Vi han ju mentalt flytta in under kvällen, natten och morgonen. Idag vid 13.30 kom det ett bud på 10´ över vårt. Så vi ökade 10´ till. Nästa bud hamnade på ytterligare 30´, dom ville skrämma bort oss. Nu låg priset på en väldigt rund och fin siffra, i hopp om att det var vad dom hade fått löfte på så ökade vi ytterligare 10´, men bestämde att vi lägger oss om dom ökar ytterligare 10´, vilket dom gjorde. Med andra ord hade vi endast 5´ kvar att ge och då viste vi att vi skulle behöva leva väldigt snålt tills jag får ett jobb. Så det blev inget radhus på sandhamn med kvällssol och trädgård med anslutning till äng och allmänning. Inte den här gången.

Vi får se det positivt, nu slipper vi sälja, vi har kvar Willy´s på andra sidan gatan och vi får bo kvar med vårt nyrenoverade kök som vi älskar. Vi får helt enkelt blunda för de faktum att vi inte har någon tomt och inte kan grilla, att grannen under röker så att det blåser in i vår lägenhet, att grannen över spelar mega-hög musik från 15-04 minst 3 dagar i veckan, samt att grannen brevid röker och förpestar vår lägenhet samt skakar sina mattor på balkongen så att vi får ärva deras damm. Att vi får konka ligginsatsen med en växande bebis upp två våningar och lämna vår vagn i ett förråd som alla i föreningen har tillgång till, att hyran äter hål på våra plånböcker och att vi inte riktigt trivs någon annanstans än i köket. Men det är ju bara bagateller, eller?