Hittills har det gått ganska bra att inte tänka på hela baby-making-processen. Trots att jag har varit själv hela dagen så har tankarna varit på annat håll. Skönt!

You got to do, what you got to do.

Hade ordentliga ÄL-flytningar igår så jag hoppas att jag slipper kolla upp mig nästa månad.

Nu har jag fått en syssling, Denna släkting jag pratat om fick en son idag/natt.

Gråtande, illamående, kräksfärdig, magknip, hycklare och mest av allt värdelös. Det är hur jag mår idag. Svärmors fick redan på att hennes bästa kompis är gravid igen. Det var som att hon svävade på moln, hon blev så glad. Jag kunde inte göra mer än att se glad ut och låtsas som om ingenting. Ibland hatar jag att vi aldrig berättat något. Om folk visste så skulle det vara så mycket lättare att hantera sådana här saker. Att kunna visa alla känslor som bubblar upp och bara väntar på att få explodera. Det var som att lungorna kollapsade på mig när hon utbrast: "Possitivt?! Åh guud va kul! Ni som har försökt så!" Där satt jag och låtsades som att allt var precis som vanligt, att jag var glad för deras skull. När avundsjukan och det själviska inom mig tog över. Jag vill så gärna att jag inte kan glädjas för andra innan jag får det själv.

Fan vilken press jag känner från mig själv. Hade som mål att vara gravid innan BF (beräknad förlossning). Det är bara 22 dagar kvar nu. Går det inte den här gången så är det försent. Blir sjukt stressad av det här. Är det något fel på mig? Varför blir jag inte gravid igen?! Tänk om det blev något fel vid missfallet. Jag vet att dom sa att allt såg fint ut men jag har inte varit på någon återkoll och är livrädd att något är fel. Om de inte går den här gången så måste jag gå och kolla upp hur det ligger till. Jag vet att jag har sagt det tidigare men jag vill egentligen inte inse att det faktiskt kan vara något fel. Det blir tårar ikväll...

Jaha, nu har tydligen förvärkarna dragit igång för släktingen sambo. Nu är han snart pappa antar jag. Vilken tur jag har som har facebook som uppdaterar mig hela tiden. Känner mig verkligen så lyckligt lottad. Nä jag ska inte vara sån nu. Tänkte börja testa för ÄL nu vilken dag som helst. Det ska bara gå nu! Jag är less på att må så här hela tiden. Få en klump i magen när jag ser en barnvagn och vilja gråta när jag hör en bebis. Skit.

Mensen fortsätter och finnarna fortsätter. Humöret ligger någonstans djupt ner på botten och det känns som om inget kan pigga upp mig. Får sätta mig och drömma mig bort till mitt dröm liv, livet jag vill leva som jag inte har...än.

Vaknade av en fruktansvärd mensvärk imorse. Hela mitt sinne förflyttade sig tillbaka till missfallet. Det var samma känsla. Hela tjejmagen kämpade och spände, jag höll på att kräkas. Nu vet jag i alla fall att blödningen var början till mensen. Nästa månad kommer jag ÄL-testa ialla fall. Pratade med Andreas om det häromdagen och han var helt med på det. Jag börjar ju bli orolig över om jag överhuvudtaget har någon ägglossning, För någon månad sen kände jag ju av den och hade ÄL-flytningar men efter det har det inte vart någon ting. Känns ju dumt att försöka om det ändå inte kommer funka. Så den här månaden kommer jag kissa på stickor och får jag inget utslag så får jag söka hjälp. Roligt nog så borde ägglossningen ligga runt midsommar, så har vi tur så kanske vi får en liten midsommarbebis.
Tänk att jag var så orolig över att behöva ligga på förlossningen runt jul och nu så kommer det tidigast bli i mars. Det blir verkligen aldrig som man planerar.

Sen missfallet har min kropp varit hel knas. Jag får jätte massa finnar, i ansiktet, hårbottnen och ryggen(!). Inget funkar heller riktigt som det ska och det är skit jobbigt. Jag har ju även börjat få eksem av klockan som jag har haft i nästan 10 år, bara sådär.