Värst är nog att vi började leta fel på huset i och med att vi förlorade, bara för att det inte skulle kännas lika jobbigt. Vardagsrummet är lite väl litet, köket är också lite litet, det finns ingen stans att ställa vårt matsalsbord, det var ju bara tre rum. Och så fortsätter det. Det här gör ju att man blir lite tveksam. Är det här verkligen det bästa huset för oss? Jag antar att det är det, vi har nämligen sagt att vi vill ha det.

Sen var det bara ta tjuren vid hornen och tala om det för pappa. Han som lagt blod svett och tårar för min skull och gjort iordning vårt kök. Han som stått och tröstat mig för att det varit så jobbigt under renoveringen. Han blev så besviken på mig när jag berättade det och jag förstår honom. Jag känner mig nästan otacksam fast att jag inte är det. Utan min pappa hade vi aldrig kunnat göra det här och jag älskar honom så enormt för det. Han har hjälpt oss höja värdet på lägenheten så att vi har råd att köpa något annat. Vi trivs ju inte här, vi vill ju ha tomt och kunna sitta ute utan att vara ivägen för andra. Vi trivs bara i köket. resten av lägenheten skulle vi kunna vara utan. Jag känner mig som en så dålig dotter, som om jag bara sket i allt hans slit. Men så är det inte. Jag hoppas verkligen att han vet det!