När Andreas väl kom hem så fick han stötta mig till toaletten fram och tillbaka eftersom jag inte kunde röra mig på egen hand, benen lydde inte. Vi hann knappt tillbaka till soffan innan det var dags att ta sig till toaletten igen.Vid flera tillfällen skrek jag bara rakt ut. Tillslut gav vi upp och jag blev sittandes på toaletten i en timme och Andreas på golvet utanför. Jag trodde aldrig att det skulle sluta blöda, men när blödandet tilltog så gjorde det mindre ont, mer detaljer än så skonar jag er ifrån. Det började avta och jag vågade gå och lägga mig. Natten var fruktansvärd med extrema smärtor. Jag trodde stundom att allt nedanför naveln skulle ramla av om jag rörde mig. Imorse mådde jag mycket bättre och det blödde inte lika mycket, så jag ringde gynakuten och de tyckte jag skulle komma in för ett VUL så vi kunde vara säkra på att allt kommit ut.

Allt såg bra ut på VULet och hon kunde inte konstatera några skador på varken livmodern eller äggledarna. För första gången sen första VULet så log jag av glädje. Vi avbokade skrapningen imorgon så jag slipper det. Närmast så åker vi till Skåne och förtränger det här några dagar.

Igår skulle risken för missfall sjunkit avsevärt. Ironiskt.