Igår fick jag hopp om att jag kanske var gravid den här gången, men imorse när jag vaknade hade det hoppet omvandlats till panik. Jag vill inte att det ska vara något den här gången!. Blödningarna är de samma som vid förra graviditeten och den slutade ju katastrofalt. Dessutom har jag inte haft några andra symtom. Jag vill har en sån där mördar graviditet med okontrollerbara kräkningar och tuttar som ingen får röra. Så där låg jag och oroade mig och pratade med Andreas om hur jag kände och han förstod vad jag menade. Oron släppte dock när jag gick upp på toa och insåg att jag inte behövde vara orolig över att vara gravid längre. Så nu hoppar vi upp i sadeln igen, om någon vecka är det dags att leka kanin igen!