Vid typ 16.30 tycker jag att jag har haft ovanligt mycket sammandragningar/förvärkar och börjar klocka dem med telefonen. De ligger med ca 5-7 minuters mellanrum och varar i ca 1 minut. Inte alls speciellt regelbundna men jag tycker det är lite roligt och spännande så jag fortsätter mitt klockande. Är lite orolig eftersom bebisen varit väldigt lugn och sparkat väldigt lite under dagen. Andreas som är hos sina föräldrar och jobbar på sitt spel tycker att jag ska ta mig dit och äta taco med dem. Inte nekar man en färdiglagad middag inte. Blir dessutom hämtad så jag slipper köra själv. Kanoners! Kvällen löper på och värkarna tilltar lite i styrka men blir också tätare och mer regelbundna. Än är jag inte övertygad om att det ska leda till något mer än ytterligare en sömnlös natt. När vi kommer hem sätter vi oss i köket och helt plötsligt är det som om en ballong spricker i magen på mig. "Rusar" till toaletten i hopp om att vattnet gått, men kan inte riktigt avgöra. Trodde man skulle bli blötare liksom. Klockan var då ca 23.10. Går tillbaka till köket och sätter mig.

Lördag 19/3
Vid midnatt händer det, känner hur det börjar bli blött, reser mig och ner på köksgolvet rinner niagarafallen. Vattnet har definitivt gått! Andreas står och kramar mig och vi fnittrar lite åt droppandet från mig och viskar att vi ska få bebis... Vi ringer SÖS som har fullt för tillfället, men eftersom vi har en bit att åka så får vi komma in ändå. Andreas ringer Anders som ska få köra oss in och börjar därefter springa runt som en yr höna och undra vad han ska ha med sig och vad som redan är packat. Allt är egentligen klart sedan några veckor tillbaka. Men det har han inte riktigt fattat.

När vi kommer in ca 01.10 placeras vi i ett rum och jag får order om att gå på toa. Dom kollar färgen på fostervattnet och kopplar upp mig på en CTG-kurva. Hjärtljuden är bra och värkarna regelbundna. Det blir till att stanna kvar och Anders får åka hem igen. Jag får en fin fin landstinget-skjorta och super sexiga nättrosor samt en binda i storlek med vårat matsalsbord, kunde inte ens få plats med den mellan låren. Där låg vi, glada och lyckliga, ovetande om vad som komma skall. En första smärtsam undersökning görs, öppen 3 cm. Det kommer bli en lång natt, man förväntas öppna sig ca 1 cm/timme. Nästa undersökning ska göras om 2 timmar igen. Jag får en sackosäck att ha under benen så att jag ska sluta skaka, måste slappna av. Undersköterskan påminner oss hela tiden om hur grymt imponerad hon är av min andningsteknik, vilket är skönt så vi inte tränat över huvudtaget. Naturbegåvning helt enkelt. 

Sekunder blir till minuter och minuter blir tillslut till timmar, klockan är 03.50 och det är dags för nästa undersökning. Öppen 4 cm, fan. Det kommer bli en längre natt än beräknat. Vi som satt deadline vid 10. Strax därefter tar jag en dusch. Värmen hjälper en hel del trots att jag är tvungen att sitta på en hård pall. Andreas som stått och hejat på sen vi kom in slumrar till på britsen utanför duschen. Det kan han behöva eftersom jag förbjudit honom att dricka kaffe då jag inte klarar av lukten. Vid 05.00 är vi tillbaka på rummet och jag får in en pilatesboll att sitta på, den funkar lika illa som att sitta på ett spjut, känns som jag ska sprängas när jag sitter ner. Jag får in en gåställning istället som blir min vän de kommande timmarna.

Minuterarna går i snigelfart. Klockan blir 06.05 och den tredje undersökningen görs. Öppen 5 cm, sakta men säkert går det framåt. Känner hur modet försvinner ifrån mig och tillslut står jag bara och gråter. Känner att jag skrämmer slag på Andreas och får fruktansvärt dåligt samvete. Vi börjar närma oss personalbyte och den nya barnmorskan kommer in och hälsar. Hon talar om att hon kommer hålla sig i bakgrunden och att BM-studenten Lina kommer vara med mig. Lina verkar vara en pärla! Nu är dock inte livet roligt lägre och jag ber om att få lustgas. Det skulle jag absolut få, alla lika imponerade över att jag inte tagit till den tidigare. Vi hade ju ändå varit där i 5 timmar. Men först skulle vi få ett större rum på andra sidan korridoren. När jag sniglat mig dom ynka metrarna med min gåställning fanns där en mask förberedd åt mig. 07.20 förklarade jag den till min bästa vän!

På frågan om den funkade bra svarade jag lite drogat att jag hellre skulle ta med den hem än Andreas. Ivrig som jag är suger jag i mig gasen konstant. Så fort gasen började avta trodde jag att jag fick en ny värk och inhalerade mer. Vilket resulterade i att jag kom i otakt med värkarna och missade när dom egentligen kom och fick skit ont. Lina gör en fjärde undersökning runt 8-snåret, men inte mycket har hänt. Hon tycker det går lite för långsamt och lovar att om inget har hänt vid nästa undersökning så sätter vi in värkstimulerande dropp. Hon rekommenderar även ryggbedövning eftersom jag verkar ha väldigt ont även med lustgasen. Jag skulle fundera på saken.

09.15 görs undersökning fem. Nu försvinner modet helt, inte ett smack har hänt de senaste 2 timmarna. Ge mig epidural! Dom förbereder en "infart" för droppet och 10.02 kopplas värkstimulerande på. 10.14 kommer narkosläkaren Ellen in och lägger epiduralen. I mitt drogade tillstånd får jag ur mig "Du ser verkligen ut som en Ellen, det passade dig." Sen kom en värk och resten är lite av en dimma. Samtidigt som Ellen talar om för mig att jag kan komma att känna av epiduralen i ben och rumpa nu så infinner sig något som jag inte kan beskriva som något annat än mitt livs värsta sendrag från naveln och neråt. När det släpper önskar Ellen lycka till och lämnar oss i Linas händer igen. Andreas sitter och tittar på CTG-maskinen och säger plötsligt "Älskling, du har en värk nu bara så du vet" Jag tittar upp på monitorn och svarar "Ja, tydligen. Kan du ta och äta den där bullen nu så att du får lite energi i dig?" Andreas tar en pizzabulle och en kexchoklad. "Du, vi missade deadline."

10.47 kommer Lina in igen. Hon vill inte oroa mig men vill ändå sätta en skalpelektrod på bebisens huvud för att kunna se hjärtslagen bättre. Inget var onormalt hans hjärtfrekvens låg bara på den nedre gränsen och dom ville kontrollera ordentligt. Ytterligare en sladd/slang att trassla in sig i. Lyckas nu somna lite mellan värkarna och det gör även Andreas. Jag har en liten knapp att trycka på för att få en extra liten skjuts epidural, men vill inte använda den innan det verkligen behövs. Dock behöver jag gå på toa. Jag tar min gåställning, Andreas tar min droppställning och vi sniglar oss iväg. Att hålla i den förstora rocken, inte slita ut droppet, inte doppa elektrodsladden i toan och torka sig samtidigt som en värk kommer och man inte har lustgasen var ingen hit! Förbrilt trycker jag på den lilla skjuts-knappen. Tillbaka i sängen känner jag hur jag plötsligt blir blöt på axeln, vad hände nu? Läcker epiduralen? Andreas ringer på klockan och Lina kommer in. Hon trodde bara det blivit lite högt tryck och att lite smitit ut. Han pointerade ocksa att han tyckte något var konstigt med epiduralen. Varje gång jag tryckte på min lilla knapp stod det något på displayen. Lina förklarade att det bara var maskinen som såg till att jag inte överdoserade och att det inte spelade någon roll hur mycket jag tryckte, för jag skulle inte få mer. När hon ändå var inne hos oss gjorde vi en femte undersökning, 11.10 och jag är öppen 7 cm. Äntligen händer det något! Inte långt efter att Lina fixat epiduralen säger jag till Andreas med tårarna längs kinderna "Hon lovade att det inte skulle göra ont!" Andreas trycker på klockan igen och Lina kommer farande, frågar om det gör mycket ont och allt jag kan svara med är ett skrik i lustgasmasken. 

12.25 utför Lina en sjätte undersökning. Den avslutas med att hon säger "Inte konstigt att det gör ont, du är helt öppen. Det är dags för bebis!" Lina förbereder och ringer in undersköterskan och vår "riktiga" barnmorska. Jag ligger bara och gråter och viskar till Andreas att vi äntligen ska få vår bebis. Om så bara för några minuter var modet tillbaka och allt kändes bra.

13.00 Gick det inte att hålla modet uppe längre, varje värk ackompanjerades av ett skrik och jag fick rådet att hålla inne skriket och trycka på neråt istället. Jag bad om ursäkt i förväg om jag skulle säga något otrevligt och tackade Lina för vilken ängel hon varit. De följande 36 minuterarna var nog de värsta i mitt liv. Den smärtan går inte att beskriva i ord så jag tänker inte ens försöka. Allt jag kan säga är att det kändes som om jag skulle gå sönder från naveln hela vägen runt till ryggslutet och lite till. Min klitoris trodde jag brann av helvetets eldar och om ingen plockade ut den här bebisen nu så skulle jag slå någon. Denna någon var tyvärr Andreas som tappert stod bredvid mig, höll mitt huvud, baddade min panna och berömde mig till den grad jag inte trodde var möjlig. Han tog alla mina skrik i örat och sa inte ett ljud. Utan honom hade jag gett upp långt innan det började!

13.36 hörde vi första skriket. En sista krystvärk och moderkakan var ute, Andreas klippte navelsträngen så var det hela över. Världens åttonde underverk hade kommit till världen!

Med denna lilla varelse på magen frågar jag Lina hur illa det är ställt därnere och får veta att jag bara behöver 2 små stygn för att inte läka ihop fel, annars var det bara som små skavsår. Jag som trodde att allt var söndertrasat! Jag gråter, jag ser att Andreas nästan gråter och allt är bara av lycka! Jag hade inte lika ont längre och vi hade blivit föräldrar. Ett lugn föll över rummet när vi blev lämnade för att börja vårat liv som familj...