Jag har märkt att det inte har handlat så mycket om Elvin på senaste. Nu är han inte så spännande längre, han har istället blivit en så självklar och naturlig del av vårat liv nu. Han utvecklas hela tiden och växer så det knakar. Nu har han vuxit ur nästan alla kläder i storlek 56, han har nästan dubblat sin vikt sen födseln och man börjar verkligen lära känna den lilla människan han faktiskt är. Även folk runt oss börjar märka av de olika humören hos honom. Jag har oftast inga problem med att förstå honom, jag vet när han vill ha mat och när han är trött, eller när han bara vill kramas och mysa, men inte alltid.