Idag är en riktigt dålig dag. Andreas pappa har inte varit här alls idag heller och inte heller hört av sig. Socklarna som skulle sitta på plats i lördags ligger fortfarande inplastade i vardagsrummet. Taklisterna är inte tillfixade som lovat. Den minimala arbetsbänk jag fixat för att kunna laga mat på är fylld med verktyg. Det ligger sågspån i hela lägenheten eftersom det inte sopas när det har sågats och mina katter konstigt nog inte förstår att man ska skaka av tassarna när man gått i det.

Och uppå hela renoveringen så ska jag behöva tjafsa med föreningen angående min parkeringsplats som jag nu har varit utan i över 2 månader. Blev av med min lånade parkering vid årskiftet och föreningens förslag är att jag betalar avgift för min parkering och parkerar på gatan där man får böter om man inte flyttar den var 24 timme. Så jag gick till en granne som har en parkering som inte används då de även har garage och fick tillåtelse att stå där tills fasadrenoveringen är klar. Idag när jag kommer hem har fasadkillarna parkerat sin skylift på den parkeringsplatsen, så jag är återigen hänvisad till gatan. Pappa skulle åka ner till HSB imorgon och gorma lite på dem om att jag ska få ersättning, eller i alla fall återbetalad parkeringsavgift, eftersom föreningen inte har hand om sin egen ekonomi. 

Andreas jobbar sent och jag har ingen aning om vad jag ska laga för mat. Andreas åker till fjällen  om 10 dagar och jag vill också följa med.
Känner för att slänga saker omkring mig, gråta lite mer och sätta mig i bilen och köra till bensinen tar slut.

Det finns mycket som skulle kunna var värre, men just nu känner jag att min gräns är nådd.