Igår när vi var på väg hem från Andreas föräldrar så började det helt plötsligt låta väldigt skumt om bilen. Det liksom skrapade och rasslade under den. Ni som bor här i krokarna vet säkert också i hur dåligt skick centralgatan är nu efter att dom skrapat bort asfalten. Vi körde med andra ord vääääldigt sakta hem. Väl hemma kikar vi in under bilen och självklart ligger avgassystemet i backen! Jippie!!! Upp på det så har bilen börjat låta som en traktor på senaste, ventilknack var det någon som kallade det. Det går inte alltid att växla, utan man måste slå i växlarna i tid och otid. Och vet ni vad? Den 3/3 ska den besiktigas. Tills igår älskade jag min bil. Bagagen har i alla fall min kära far och morfar fixat så jag kommer återigen in i den, men den behöver en ny motor till centrallåset så att jag slipper stänga av och kliva ut bilen varje gång man ska in där bak.

Barnvagnen kommer troligen vilken dag som hellst och lika så babyskyddet, dessa är inte betalda än. Skötbord ska köpas och alla atiraljer som hör bebis till måste inhandlas.

Jag känner att det inte var riktigt rätt tid för bilen att gå sönder. Speciellt eftersom jag bara får halvt studiestöd den här månaden eftersom CSN har beslutat att jag inte pluggar på heltid och att jag från och med den 21 ska gå hemma och bara "njuta" av att vara gravid och ta det lugnt. Det är inte det att pengar inte finns, det blir bara inte lika mycket kvar på sparkontot som man kunde ha hoppats på.

Vi vet ju dock att det är så här. För bara några år sedan blev ju Knutte sjuk och var tvungen att opereras precis i juletid strax efter att Andreas blivit av med jobbet. När vi har det som sämst ställt händer det som kostar mest, så är det bara.

Pappa skulle komma och titta på bilen i helgen och se om man i alla fall kunde hänga upp avgassystemet så att vi kan köra med bilen.

Idag kommer jag troligen inte vara på så bra humör känner jag.