Vår fantastiska dag blev tyvärr inte så fantastisk som vi hoppats... När vi vaknade var det strålande solsken och humöret var på topp. Men när det väl var dags att ge sig av sprack planeringen. Vi har inte riktigt lärt oss att livet med barn tar väldigt mycket längre tid. Inte nog med att jag och Andreas alltid är ute i sista sekunden nu har vi även en liten att ta med oss. Vi missade med andra ord bussen som vi skulle ta och Andreas fiskesaker låg i båten. Vi fick ta bilen helt enkelt. Hämtar båtnyckeln hos Anderas föräldrar och åker till båten.

Ca 20 minuter sena möter vi upp vårt sällskap för dagen. Vagnen är så proppfull att den knappt går att köra. Vi vandrar ut mot Lövhagen och tittar olycksbådande på molnen som bara blir fler och fler. Väl ute på platsen vi valt är himlen helt grå, på andra sidan viken ser vi hur det regnar. Vi tänder vår nya fina grill och under tiden vi väntar in glöden börjar det regna, ordentligt. Som tur var fanns det ett hus/förråd med en liten "altan" med tak som vi lånade. Vi fick i oss några korvar och började tycka att det inte alls var så fantastiskt som vi hoppats. Regnet fortsätter att falla, i omgångar väldigt mycket. Andreas trotsar regnet och fortsätter fiska och Johnny ska sjösätta sin båt som han byggt av en plankbit och en pappmugg, Vera och jag sitter under taket med våra bebisar. Helt plötsligt får Aeris, 2 år, för sig att hon ska knata rakt ut i vattnet. Vad som triggat detta är fortfarande oklart. Men vi tror oss lyckats tyda att hon ville fånga en fisk. Andreas får vara hjälte och knalla ut i vattnet, som inte alls var speciellt varmt och hämta denna nu väldigt kalla, blöta och ledsna 2åring. Vi hade ändå bestämt 10 minuter tidigare att vi skulle strunta i picnicken och gå hem istället. Aeris får nya torra kläder och vid nästa uppehåll hamnar alla barnen i sina vagnar. Halvvägs tillbaka mot civilisationen börjar det spricka upp och himlen börjar återigen bli blå. Strunt samma vi ska hem.

Vi bestämmer att vi tar tåget en station för att slippa gå igenom hela staden men när vi är 300 meter från stationen kommer tåget. Otajmat. Vi har vår bil parkerad där och ska ta den hem medan de andra tar bussen istället. Men vi hinner inte packa klart bilen innan nästa störtskur kommer. Vi hittar de andra under gröndalshallens entré-tak. Vi lånar ut en vattentät jacka och vårt vagnsparasoll.

När vi alla tillslut kommit hem så är himlen återigen klarblå. Det blir grillning med elgrillen i dörröppningen till balkongen och en middag under protesterande skrik från hungriga bebisar och busigt barn. Nu har  dagens sällskap åkt hem och vi har parkerat i soffan. Trots alla motgångar så har dagen varit mysig, om än inte så mysig som vi hoppats.

Men att man aldrig lär sig att det alltid regnar på valborg!?