Jag är helt galet svullen. Det ser ut som jag ätit en hel antilop till frukost. Eller att halva graviditeten har gått. Andreas har så snäll uppmuntrat mig med så fina ord som " Älskling jag ser ingen skillnad, du har sett ut sådär det senaste året." Snällt va? Men idag stod jag i köket med ugnen på och 26 grader i resterade av lägenheten, så jag tog av mig och stod bara i BH och shorts, då säger han "Oj vad svullen du är om magen, du har nog rätt, det är nog lite gravidrelaterat ändå" Tack! Jag är inte galen!

Idag släpper vi nog bomben. Andreas mormor och morfar kommer kanske till kräftskivan dom också så då är alla samlade. Jag har slagit in halsbandet till Svärmor och det får följa med, sen får vi se hur det går.

Min Svägerska, som jag kommit väldigt nära, har väldigt starka (negativa) åsikter om bebisar och barn, dessutom är hon nyinflyttad och känner inte så många här i stan. Hon är nog den jag är mest nervös att berätta för. Drömde mardrömmar om det i natt hur hon slutade prata med mig och vägrade acceptera att vi skulle ha barn. Hon har ju sagt " Om ni skaffar barn så är jag inte längre din vän." Jag tror inte hon menar allvar alls men jag blir ändå nervös. Jag återkommer med resultatet. När var och hur jag ska tala om det för mina föräldrar vet jag inte. Dom är bortresta nu de kommande 3 helgerna och jag har ingen lust att ta det över telefon. Det är väl bara vräka ur sig antar jag. Det har blivit en så stor grej nu när vi hållit det hemligt så länge, missfallet och allt, nu ska liksom allt upp till ytan. Det skrämmer mig.