Hur kommer det sig att allt dåligt som händer överskuggar allt det bra?
Jag är egentligen ganska lyckligt lottad, jag har en sambo som jag älskar, en underbar liten son, hus, bil och pengar på banken. Jag har ett jobb nära mitt hem och vänner nära till hands. Ändå så är jag så innerligt bitter och sur hela tiden. Det finns självklart ett par saker som triggar den här bitterheten, men varför tar det över hela mitt liv? Varför kan jag inte uppskatta allt som är bra istället för att gräma mig över det mindre bra?

Elvin börjar närma sig 2 år. Måste klychigt nog säga att tiden går så otroligt fort! Efter nyår, när flera av kommunens dagis var ihopslagna, började han prata. Tidigare har han mest använt sig av hittepå-ord, men nu är han riktigt duktig. Han berättar om och om igen om att Bobbin & Lina (Robin & Carolina) flyger flygplan, att tomten fick high-five och en slängpuss på julafton, att faffa (farfar Anders) låter som en traktor i munnen när han sover, att mossa (morfar) och faffa pangar älgar och liknande. Varje dag kommer nya ord, han är som en liten papegoja. Vi har kommit förbi det värsta obstinata och han är lättare att kommunicera med. Nu är han faktiskt riktigt mysig att leka med, för det mesta i alla fall. Det är dock en hel del trots att jobb med. Men i det stora hela känns det rätt bra. Han är en riktigt fin liten kille, mammas kille.

Stötte på det fantastiska namnet Elving Brask idag på jobbet! Det gjorde mig glad.

Tung måndag. Har fått 2 alternativ att välja på, 2 vägar åt 2 HELT olika håll. Framtids-avgörande och totalt omöjliga att kombinera. Båda alternativen är sämre än idag. Men jag har ingen möjlighet att stanna kvar för den vägen är slut. Jag har en vecka på mig att bestämma mig, vilken väg är minst dålig? Hur ska jag kunna välja mellan pest eller kolera?!
Jag är så himla less!